Vad är en backyard-ultra?

Det är en sorts löptävling, där det gäller att springa under längst tid. Varje varv är ca 6,7 km, så om man springer 24 varv blir det 100 engelska mil. Det går en start varje timme, och de deltagare som inte står i startfållan när starten går är diskade. Vinnaren är den deltagare som gör ett varv mer än den/de som är näst bäst. Det är inte helt ovanligt att en tävling håller på i flera dygn!

Vän av ordning kan vilja påpeka att det inte är så svårt att springa 6,7 km på mindre än en timme, och det stämmer fint. Det vanliga är att deltagarna använder tiden som blir över till att vila lite, massera benmusklerna, äta, dricka och gå på dass. I tältlägret vid start/mål uppstår varje timme en litet sammelsurium av människor med olika målsättning som umgås runt tävliingen. Arrangörerna brukar också bulla upp med godis, snacks, saltgurka, frukt, bullar, chips, läsk, kaffe, buljong och ofta även servera lagad mat i små portioner till deltagarna.

Förberedelserna

Förberedelserna för ett vanligt lopp består för det mesta av att välja ut vilka kläder och skor jag ska springa i, och kolhydratladda ordentligt. Men en backyard är inget vanligt lopp, om man vill hålla ut länge så gäller det att förutse och förebygga problem som kan uppstå: Energibrist, sömnbrist, vätskebrist, skavsår, muskelstelhet, kramp, utråkning och annat. Det gäller att förebygga och häva problem som kan uppstå.

Den viktigaste förberedelsen, är ärligt talat att åka dit tillsammans med kompisar, och att ha en tydlig målsättning. Mitt mål var att klara av 24 varv, och jag åkte till tävlingen tillsammans med Jenny och Jon.

När det gäller material, så hade jag ett litet popup-tält och en brassestol - samt en platslåda fylld med godsaker som fick dubblera som fotstöd så att jag kunde lägga upp fötterna i högläge. Godsakerna var sånt som kakor, oliver, bullar, bananer, blåbärssoppa, proviva, läsk, chips, nachos, energibars och mycket annat.

Första delen av loppet

Starten för första varvet gick kl 10 på lördagen. Vi var ca 130 startande av alla sorter - några var där för att för första gången springa längre än ett maraton (42 km), andra var riktiga ultrarävar som verkade vara inställda på att springa riktigt länge. De första varven sprang jag, Jon och Jenny mest tillsammans och pratade om vad som hänt sen sist. (Jenny sprang en backyard helgen innan, och nådde då upp till sitt mål på 24 varv.) Efter att ha hunnit uppdatera varvandra om det sensate, så blev vi lite mer sociala och började prata med de andra löparna också.

Vädret under tävlingen var klart och soligt, men ganska svalt. På dagen var det helt idealiskt, och jag tror det hälpte många att nå upp till sina mål för dagen. Men en hake var såklart att det ökade vätskeåtgången också. Vi sprang dessutom lite väl fort de första 6 varven, vilket bidrog till att tömma kolhydratdepåerna. (Lite onödigt. På en backyard kan man springa så lugnt så att man faller tillbaka på fettförbränning.)

På femte varvet eller så, fick en man i klungan kramp i baksidan av låret i en trappa. Jag hjälpte honom upp sista biten, och sen hävde vi tillsammans krampen. (Han la sej på rygg, och jag lyfte försiktigt benet lite i taget tills krampen släppte.) Sen fortsatte han ytterligare tre-fyra varv, så det var kul att kunna bidra till att han fick en andra chans i loppet.

När man springer en backyard, så gäller det att hålla tempot nere, både för att spara på energi, undvika kramp och för att inte slita ut leder, muskler och ligament. Därför var vi supernoga med att gå i både uppförs- och nedförsbackar. Det var många som sprang förbi i de där backarna, men vad vann de på det? Jag tror de flesta slet ut sej desto snabbare.

En bit in i loppet

Efter 7 varv, och steget upp i ultradistans, så började startledet tunnas ut ordentligt. Å ena sidan blev det färre att småprata med då, men å andra sidan så var det lättare att stöta ihop med samma person igen, och föra ett lite längre samtal - även om det blev upphackat. Så det blev många fina samtal med folk som hade olika mycket erfarenhet, varav några sprang ultra för första gången.

Vid 12 varv in i loppet hade vi kommit upp i 50 engelska mil, och klockan närmade sej 22 i slutet på varvet - då tunnades leden ut ordentligt, och vi var bara 28 stycken som gick ut på varv 13. Förutom att vi började komma upp i en rejäl distans, så tror jag många började tänka på hur de skulle ta sej hem efter loppet. De som räknade med att åka kommunalt, insåg att det snart skulle bli svårare att hitta avgångar. Efter 13e varvet valde Jenny att åka hem, och hon gjorde ju ett dunderlopp - som sprang så långt veckan efter att hon sprunget 24 timmar!

Det var någonstans så här långt in i loppet som vi lärde känna en 23-åring, som för första gången sprang ett lopp längre än ett maraton. Han hade anmält sej för att få till ett lite längre långpass, med skojigt upplägg - och nu siktade han på att klara 100km (15 varv). Det var en väldigt trevlig bekantskap.

Inne på småtimmarna blev flanörerna vi mötte färre, men i gengäld mötte vi mer av djurlivet inne i stan. Fåglarna höll serenad, rådjuren betade i planteringarna, och på ett av varven såg jag en helt orädd räv. Det var väldigt mysigt!

Nästa hållpunkt där flera löpare klev av var vid 18 varv, vilket också är 75 engelska mil. Vid det laget började jag känna mej mycket stel, och hade svårigheter med att klara motivationen. Ärligt talat startade det på grund av ett räknefel jag gjorde, när jag var i slutet på varv 18. Jag försökte räkna ut hur långt det var kvar till mitt mål på 24 varv (i kilometer), och tänkte att jag hade 8 varv kvar dit. Resultatet, som var fel, gjorde mej förskräckt - och jag kunde inte slå det ur hjärnan.

Jag gick ut på mitt 19e varv ganska modstulen. Utöver det så hade jag första kilometern på det varvet ganska ont i fotlederna - en smärta som var ny för det här loppet (och för den delen, ny för mej sedan jag började med min medicin mot reumatism). Min plan blev då att prova en kilometer, och om det inte släppte - vända tillbaka och bryta, men den smärtan släppte faktiskt - så jag fortsatte.

Varv 19 var kanske det vackraste varvet, för då gick solen upp igen. Allt som varit mörkt och grått fick färg, och det lyfte känslan rejält. Däremot så kände jag mej kraftlös, och hade svårt att driva på steget. Även om jag pushade mej muskulärt, så var det mitt långsammaste varv - och jag var bitvis orolig för att inte hinna i mål på en timme. I slutändan tog varvet knappt 52 minuter, så jag hade ändå marginal. Men det var som att jag hade grus i maskineriet, så när varken motivationen eller kroppen var med på banan så valde jag att kliva av loppet efter starten på varv 20.

Valde jag rätt? Jag tror verkligen att jag hade klarat av varv 20 också, men den här gången hade jag inte kropp eller psyke för att klara 24 varv. Är jag glad för mitt resultat? Absolut! Jag slog mitt personliga rekord med 4 varv, och knep en sjätte plats i loppet. Rent sportsligt är det förmodligen min bästa prestation - alla kategorier!

Men vänta, hur gick det för Jon då? Han slutade på andraplats i tävlingen, efter att ha sprungit 29 varv (194 km)!

Efterbörden

Efter en taxiresa hem, lite mat, och ryckig vila - så har jag masserat benen med tennisboll och massagepistol, samt tagit en kort cykeltur. Och nu börjar benen säga att de kanske var lite förhastade när de sa upp bekantskapen. Jag ska nog vänta några dagar innan jag berättar vad vi ska göra första helgen i juni...