Innan loppet

Det sägs att backyard ultra är en tävling i att äta och hantera sömnbrist. Själv har jag tidigare inte lyckats hålla mej kvar i loppet länge nog för att sömnbrist skulle bli det verkliga problemet, så i mina förberedelser fokuserade jag på näring. Jag packade min plastlåda full med godsaker som blåbärskräm, coca cola, skogaholmslimpa med ost, risportioner med russin, edamam, buljong och honung, müslibars, samt mängder av gel. Jag packade även med underkläder, underställ, regnkläder, tröjor att byta med, och 2 par extra skor. För att avrunda packningen tog jag med en bekväm stol, pannlampa, powerbank och ett litet tält.

På tävlingens morgon blev jag upphämtad och samåkte med Jenny och Jon (skjutsade av Christian). Väl framme vid Liljeholmen slog vi upp vårt lilla tältläger och hämtade ut våra nummerlappar. Sedan var det bara att göra sej i ordning, men hur gör man det? I det vackra vädret handlade det nog mest om att inte ta ut sej i förväg, så vi vilade i våra campingstolar och småpratade.

Början av loppet

Planen i förväg var att inte köra på för hårt, utan göra lugna varv och njuta på banan. Det gick sådär under de första varven. Jag tog de första varven i ett par nya kolfiberskor, som kändes helt underbara, och efter att ha varvat ned i ca 2 veckor kände jag mej som en kalv på grönbete när jag äntligen fick springa lite. Kontentan var att första varvet gick på ca 45 minuter, trots att jag höll ned farten i de flacka partierna och gick i samtliga uppförs- och nedförsbackar. Väl i mål belönade jag mej själv med en portion ris, en salttablett, och rejält med vatten.

En av de roligaste sakerna med att springa backyard är att man hinner prata så mycket med människor, både gamla vänner och helt nya bekantskaper. Några sprang sin första backyard, någon hade sprungit en gång förut - och insett att det nog kunde finnas smartare upplägg än att rusa på och sedan vänta länge i depån. Själv gjorde jag mitt fjärde lopp och kunde kanske bidra med några tips. Vi hade en god gemenskap när vi joggade och gick runt, varv efter varv.

Under dagen blev det rejält varmt, en bit över 20 grader. Jag gjorde det till en vana att ta en gel och en salttablett för varje varv. Detta kompletterade jag med någon variant på fastare föda samt rejält med vatten. Min upplevelse var att det fungerade riktigt bra för att få i mej tillräckligt med energi under loppet. Lite saltgurka, och en pytteliten kopp kaffe mellan varven piggade också upp!

Efterhand blev det ganska slitigt att tuffa på i värmen. De som hade mörkare kläder fick vackra vita saltavlagringar på tröjorna, och själv kände jag saltet kristalliseras i ögonbryn och ögonvrår. En snabb ansiktsskölj i Trekantens svala vatten gjorde susen.

På sjätte eller sjunde varvet gjorde jag något som jag drömt om under båda de tidigare Winter Bay-tävlingarna jag sprungit. Jag drog iväg från mina kompisar lite grand, för att hinna smita in på ett kafé och köpa en glass (Triumfglass Hockeypulver) - och sedan komma ut på banan och jogga med glass i handen. Det var perfekt i försommarvärmen! (Tack Simon, som fångade det på bild!)

Mitten av loppet

Karbonskorna fick ge plats åt ett par Rincon 3, med lite mer utrymme för tårna efter 5-6 varv. Det var en lustig känsla - skorna jag bytte till har jag använt i nästan ett år, och det har varit mina snabba lätta skor. Men i jämförelse med de nya, så kändes de gamla konstiga, platta, och odämpade. Samtidigt visste jag att mina fötter sväller efter hand, både pga värmen och för att de får slita rejält. Efter någon kilometer var jag väldigt nöjd med att ha bytt skor.

Många av de nya bekantskaperna hade som målsättning att springa någonstans mellan 8 (53km) och 12 varv (80km), så framåt kvällen tunnades startfältet ut litegrand. Men för att vara en backyard var det ändå väldigt många kvar när vi började närma oss natten.

Vid 8-tiden blev det obligatoriskt att ha pannlampa med sej på varvet (vi knotade lite, för solen gick inte ned förrän 20.50) - och även i skymningsljuset fram till kl 21 var pannlampa helt överflödigt. Det varvet var sagolikt vackert, med skymningsljus över vattnet nere vid Vinterviken. Det var på det varvet som den enda kollegan kom förbi och hejade på också (tack Ludde!).

Tidigt på kvällen började jag känna mej lite lätt illamående. Det är sällan ett bra tecken, så jag slutade äta fast föda (med undantag för saltgurka) och koncentrerade mej på gel, salttabletter och vatten. Den strategin hjälpte, och efter några varv försvann illamåendet. I det läget skulle jag förmodligen ha börjat äta fast föda igen, men jag kom mej inte riktigt för.

I förberedelserna inför loppet hade jag snackat strategi med Jenny en del. Min förhoppning var helt klart att klara av 24 varv, eller helst ännu mer. Upplägget för att klara det är att vara förberedd på hur jobbigt det kommer vara under delar av loppet, och att i förhand göra upp en plan för detta ska hanteras. Jag gjorde aldrig en skriftlig plan, men hade ändå några saker tydligt formulerade för mej själv:

  • Inte sluta äta
  • Ta ordentligt med salt
  • Drick ordentligt
  • Jag får inte bryta om det bara gör ont på ett "ok" sätt (gammal ledvärk, artros, lätt kramp, stela muskler)
  • Om det gör ont på "fel" sätt måste jag bryta direkt (stressfraktur, ledband, muskelbristning, svår muskelsmärta, etc)
  • Okända smärtor får man leva med en stund, och sedan utvärdera
  • Inte pinka kaffebrunt, inte springa med yrsel, inte springa med huvudvärk

Halvvägs in i loppet kunde jag konstatera att jag skötte de tre första punkterna exemplariskt (nåja, se ovan när det gäller maten), och ingen av det tre sista punkterna hade inträffat. Däremot sprang jag hela tiden med en del smärta av känt slag, som jag med andra ord inte tänkte tillåta mej själv att ta som ursäkt för att bryta. Det var stundtals lite påfrestande, så jag såg till att skoja mycket om det.

Under natten fortsatte vi vara ganska många löpare i tävlingen. När vi gick ut på 15e varvet (vid midnatt) så var fortfarande 48 löpare med i tävlingen (av 200 startande). Det var nog många som siktade på just dessa 15 varv, eftersom det innebär att man kommer över 10 mil.

Sista delen av loppet

Någon gång efter midnatt slog punkten med okända smärtor (tre stycken upp) till. Jag fick en helt ny smärta i närheten av höften på höger sida. Den är svår att beskriva, men det kändes inte som någon av de farliga smärtorna, men var ändå ganska påtagligt. Så jag kände efter var det satt, och hur intensivt det var, och sa till mej själv att jag får utvärdera den igen om 15 minuter. När jag kom till punkten för utvärdering, och kände efter, så märkte jag till min förvåning att just den smärtan var borta. Den kom inte tillbaka senare, och jag har inte känt något på den punkten sedan dess - intressant!

Runt varv 14 och 15 sprang jag nog med som mest smärta. Det var riktigt psykande att veta att det var så långt kvar till min målsättning, och också ganska långt kvar till mitt PB (19 varv). Men när jag hade klarat varv 16 (vilket då var mitt näst bästa resultat i en backyard), så kände jag att jag kunde ta ett varv till. Och gjorde jag det skulle det gå att fortsätta med ett varv till i taget, tills jag tangerade PB. Och om jag tangerade PB, så visste jag att jag inte skulle ge mej förrän jag satte ett nytt.

Det är lustigt vad man gör för att lura sej själv, men när jag väl hade förstått att jag skulle komma att springa till nytt personbästa så började smärtan att avta. Främst var det under själva löpningen som det slutade göra ont, när jag gick i backarna hade jag fortfarande ganska mycket smärta - framförallt i höftböjaren på höger sida.

Under sen natt/tidig morgon började många av oss bli för trötta för att prata och vara så sociala som vi hade varit tidigare under loppet. De flesta tog på hörlurar och lyssnade på musik, podd eller ljudbok. Själv lyssnade jag på en salig blandning av poddar: historia, kosmologi, träning och programmering. Jag hann med att få sällskap av många poddare under småtimmarna.

När vi hade genomfört 18 varv klev Jenny av pga en muskelsmärta som gjorde henne orolig. (Jon hade ont i knät, och lämnat tävlingen redan tidigare.) Så jag gick ut på mitt 19e varv för tangera mitt personbästa utan mina kompisar, men såklart fortfarande med sällskap av många löpare - jag tror vi var 25 personer kvar i tävlingen då. Det var ett otroligt vackert varv i soluppgången, med all den fågelsång och de gryningsljud man kan hoppas på.

Då jag skulle gå ut på 20e varvet, och därmed visste att jag skulle klara av att sätta ett nytt PB, så kände jag att det kunde få vara nog med smärtan. Så jag sa till Jenny, som då hade suttit ett varv i depån medan jag sprang, att jag skulle bryta efter PB-varvet.

Någon av funktionärerna kommenterade att jag sprang i shorts och t-shirt, och en av de andra tävlande kommenterade att jag sprungit så hela natten. Sanningen är den att jag hade varit tokvarm under hela dagen, och aldrig riktigt kommit ned i temperatur. Under natten bytte jag ut min blöta svettiga t-shirt mot en torr, och tog vantar på händerna. Men jag blev så varm under varven, så jag kunde inte tänka mej att ta en långärmad tröja.

Sista varvet blev det skönaste på länge. Jag hejade på och peppade medtävlarna under varvet, och njöt av att ljuset började komma tillbaks. Det var fortfarande svalt, men jag lämnade kvar vantarna i depån.

Väl tillbaka i mål, så jublade jag - och ruskade om PB-klockan rejält! Jenny hade beställt taxi åt oss, men frågade om jag ville ta ett varv till. Då kände jag att jag tvekade. Jag visste att jag tveklöst skulle klara av att springa ett varv till, men hade samtidigt ganska mycket ont. Jag bestämde att det var dags att avsluta loppet för min del. Det var ju trots allt nytt personbästa!

Efter loppet

I taxin på vägen hem hade jag kramp i rumpmuskeln på höger sida. Vet ni hur det känns att sitta med kramp i ett bilsäte? Jag kan avslöja att det är motsatsen till skönt! Att sitta på knogarna till en knuten näve hjälper en del, men att komma hem, lasta ur grejerna och få komma in i huset hjälper mer.

Söndagen tillbringades med ömsom vila ömsom stretch, mat och en liten cykeltur. På måndagen tog jag sovmorgon, och en mer rejäl cykeltur på kvällen. Efter den andra cykelturen tror jag att det värsta av muskelknutarna hade rett ut sej - och jag började gå normalt igen.

Ångrar jag att jag klev av efter 20 varv? Ja, litegrand. Samtidigt råkar jag veta att det började regna på varv 22, och det var ju väldigt skönt att slippa det. (Men då hade jag kanske slutat svettas så väldigt, så vem vet?)

Kommer jag göra det här igen? Absolut! Jag funderar redan på hur jag skulle kunna lägga upp träning och förberedelser annorlunda, för att slippa undan en del av smärtan och kunna hänga i längre. Jag tror att jag skulle behöva bättre stödmuskulatur runt knän och fotleder, samt mer styrka i höftböjare och lårens baksidor. Kolfiberskor i en större storlek att byta till en bit in i loppet skulle troligen också hjälpa lite.

Jag har ingen aning om ifall jag någonsin kan bli riktigt bra i den här löpgrenen, men det känns som att det är det här som jag har bäst förmåga att klara av alla tävlingsformer som jag provat genom åren.

Till sist: Tack till alla underbara människor som var med på Winter Bay Backyard Ultra 2024 - både medtävlare och funktionärer. Visst hade vi en underbar helg tillsammans!