Före loppet

Vi bodde i en stuga i Långflon (Värmlands nordspets, ett fåtal mil från Sälen - men man var tvungen att ta en sväng genom Norge för att komma kortaste vägen till Sälen). På morgonen för loppet, gick jag upp kl 4 och åt frukost. Linda skjutsade mej till starten, det var lite köer mot slutet - men vi var framme före kl 6.

Jag tog en snabb promenad till VasaSvahn och hämtade skidorna som jag hade lämnat in på vallning. Sen gick jag till starten och köade för att få lägga ut dem i spåret. Jag var väl lite sent ute, så jag var lite drygt halvvägs bak i startfältet i led 6. När jag hade åkt förbi starten dagen före, så var det en stor sjö i högra delen av spårområdet strax innan vägövergången - så jag la mina skidor långt till vänster.

Vätskeryggsäcken var packad sedan kvällen innan, så nästa steg var att gå och ta på pjäxorna och lämna väskan med ombytet i lastbilen. Lite värmande kaffe och en bulle, och småprat med andra förväntansfulla skidåkare förgyllde småtimmarna - sen var det dags att gå in i startfållan på allvar.

Medan vi väntade på start, och krängde av oss våra sista överdragskläder, skojade jag med de som stod närmast om hur det skulle vara att tre minuter före start inte hitta sina skidor. (Bland 16.000 andra par kan det vara en utmaning.)

Början av loppet

Starten var lite seg som vanligt. Alla trängs och vill komma fram, ibland går det fort där man själv är - och ibland går det fort på andra sidan. I år låg jag i vänsterkant uppför hela första backen och klarade mej fint - men när jag nådde högsta punkten så såg jag fler med startnummer på 7000 än från mitt eget startled (som började på 6000), så jag hade inte gjort så bra ifrån mej. Då hade det också gått nästan en timme sedan start.

När det började bli lite glid så kände jag att det bromsade under vänster skida. Jag tänkte att det var klistervallan som tog i, så jag vred bak bindningen ett snäpp men det höll i sej. När jag körde ut på kanten och vände upp skidan, så såg jag att det var en klisterlapp som satt fast i vallan under skidan. Med den borttagen hade jag mycket bättre glid!

Över myrarna mot Smågan och sedan Mångsbodarna var det bara att staka på. Vädret var dimmigt men landskapet vackert, så det var bara att ligga i och köra om. Jag träffade Charlotta som jag tränade med förra året, och vi småpratade lite och uppmuntrade varandra. Kul!

Min energiplan för första delen av loppet var att ta en gel vid varje kontroll och dricka vatten kontinuerligt ur min vätskeryggsäck. Utöver det var tanken att jag skulle strunta i blåbärssoppa, sportdryck osv - och istället åka igenom kontrollerna ganska snabbt och effektivt. Det kändes riktigt bra så här i början.

Mitten av loppet

Det finns några ställen på banan som har lite mer utmanande utförsbackar. Det är bl a efter Mångsbodarna, strax innan Risberg, strax efter Evertsberg, och vid viadukten vid Vasslan. Vanliga år kan man i bästa fall stå stadigt i spåren (om de inte är sönderplogade), trampa lite med fötterna så att man är aktiv och kan väja om det händer något framför, och köra på skapligt fort. Det funkar ibland, men jag har vurpat en del av åren jag har kört. I år var det lite annorlunda. Snön var så lös så spåren gick inte att lita på i någon nedförsbacke, och även för de som inte bromsade alls så gick det segt i utförsbackarna. När vi var förbi Risbergsbacken sa den som åkte närmast mej: "Var det allt?" - och lite så kände jag själv också. (Sen får jag medge att jag bromsade bort lite fart på några ställen, men å andra sidan klarade jag mej helt utan vurpor.)

På vägen mellan Risberg och Evertsberg var det många som hejade längs vägen. Det kändes roligt och upplyftande, men det var inte mej de hejade på. Det råkade bara vara så att jag åkte i samma klunga som Aron Anderson - och det var stort! (Om du inte vet vem han är, så googla "Aron Anderson Vasaloppet" - det är värt ett stickspår!)

Sista tredjedelen

Från Oxberg och framåt började det bli alltmer slitsamt att åka. Spåren blev successivt allt sämre, och det duggregnade periodvis. Vid botten av Lundbergsbackarna tog vattnet slut i vätskeryggsäcken, och i Oxberg tog jag min sista gel. Härifrån och framåt tog jag mer energi på kontrollerna istället.

Men hur det nu är, så heter det ju "missery loves company" ("delad misär är dubbel glädje?") - och när vi kämpade på tillsammans i spåret, så var det alltid någon som skojade om något, eller så bara beklagade vi oss tillsammans. Det kan låta knasigt, men det är vackert att se hur den här kampen mot jag-vet-inte-vad förbrödrar och försystrar.

Och plötsligt så såg vi den där, i fjärran. Det var pistmaskinen som kom körande och gjorde nya spår! När vi hade 16,5km kvar till Mora så fick vi något fast under fötterna (skidorna), och det började löpa på för glatta livet. Vi var många som skojade om att man skulle haft en lina, så vi hade kunnat åka på släp - men bara att få det en liten aning lättare en stund var ett sådant lyft!

Till slut kom den - skylten som sa att det var en 1km kvar till målet. Jag sa till han som åkte bredvid att det nog är för sent att bryta nu, och fick till svar att det aldrig är för sent att ge upp. Vi fnissade lite trött tillsammans och tog oss sista biten in i mål.

Efter loppet

Så hur gick det med mitt mål, att komma i topp-5.000? Det gick käpprätt åt skogen. Alla subjektiva förutsättningar (uppladdning, energi, valla, osv) gick rätt, och de förutsättningarna som påverkar alla åkare likadant (vädret, lössnö, osv) kan jag inte gärna skylla på. Slutsatsen är att jag fick den placering jag förtjänade - och i år var det 6.020