Före loppet

Delar av familjen åkte upp till Sälen tillsammans på fredag kväll, för att kombinera mitt Vasalopp med lite slalomåkning. Det var en mysig och händelslös bilresa upp. I Sälen checkade vi in på WasaFjällgård (kombinerat pensionat och pizzeria - väldigt mysigt!)

På lördagen skjutsade jag familjen till skiduthyrningen, och åkte själv till Vasaloppsstarten för att hämta ut nummerlapp och lämna in skidorna på vallning. Jag hade inte tänkt på att det var stugbytardagen för sportlovsresenärerna, så jag hamnade i en riktigt seg bilkö från Lindvallen, men jag hade ju inte bråttom...

För att få in rätta feelingen passade jag på att ta en runda på Älvspåret i Kläppen vid lunchtid. Det är ett väldigt vackert spår, men tyvärr var det fullt med skräp som blåst ner från omkringliggande träd - så åkningen blev lidande. Det, och min kompis Jons upplevelse av Nattvasan, gjorde mej rejält orolig för att spåren på Vasaloppet skulle vara likadana.

På kvällen gjorde jag all i ordning för loppet, la fram tävlingskläder, blandade sportdryck, packade väskan med ombyte, och gick till sängs medan resten av familjen tittade på Mello i allrummet.

Morgonen för Vasaloppet smög jag försiktigt ut ur rummet, i tävlingskläder och med nyvaxad mustasch. Efter att ha ätit frukost knallade jag över till macken och tog Vasaloppsbussen till start. Väl där hämtade jag ut skidorna och la ut dem i startfållan för led 6. Sen var det bara att vänta. (Vilket jag gjorde tillsammans med hundratals andra åkare inne på Stadium.)

Loppet

Starten och backen upp till högsta punkten

I startfållan stod jag och snackade med åkarna närmast runtomkring. Vi vinkade till helikoptrarna som filmade startfältet, och skojade nervöst om krascher och brutna stavar på startrakan. Jag tänkte ta en liten provdrickning av sportdrycken och tog munstycket i munnen, men det kom inget! Jag försökte igen, men inget hände, så jag testade att blåsa tillbaka istället (ifall det hade fastnat en klump i slangen), men det gjorde ingen skillnad. Så istället för egen energi, så körde jag 9 mil med två kg barlast. Hoppsan! (Senare efterforskningar visade att det var en rejäl klump i slangen.)

När starten gick rörde sej fältet en centimeter, eller kanske två, och sen stod vi still igen och skrattade lite åt hela fenomenet. Sen började det röra på sej. Jag stod långt till vänster i starten, för att komma i delen av uppförsbacken som är lite flackare. De som var ännu längre till vänster upptäckte snabbt att man kan åka förbi folk utanför spåren, så det blev en expresskanal som jag anslöt mej till. När vi kom till början av backen så hade vi kommit en bra bit in i led fem. Det kändes bra när klättringen började.

Efter 100 meter i backen (och kanske 15-20 minuters åkning) kom ropen uppifrån backen på sjukvårdare. Vi ropade vidare, och fortsatte klättra. En stund senare började ropen på sjukvårdare igen, och man började undra vad som hade hänt. När vi kom runt andra kröken så satt där en man utanför pisten till vänster, lutade sej fram och höll sej för bröstet på vänster sida. Jag blev helt klart orolig att det var en hjärtinfarkt. Någon bakom mej sa "man kan inte bara ropa på sjukvårdare, någon måste ringa 112!" Men alla fortsatte nervöst förbi. Då hojtade jag (som var ganska nära) att jag kollar läget, och de som var emellan gav mej plats. När jag tittade till honom, sa mannen i snödrivan att han hade gjort illa axeln. , och sa åt mej att åka vidare.

Efter att ha fått på mej skidorna, och börjat komma i rörelse igen, så noterade jag att alla runtomkring hade nummerlappar för led 8. Så jag hade halkat bak lite. Men det var bara att hugga i, och klättra vidare. Väl vid högsta punkten blev det lättare åkning.

Myrarna till Oxberg

När vi kommit igång med själva åkningen, så hörde jag en röst från sidan: "Är det inte du som var med på Fjällrävenloppet?" Jodå, det var en av åkarna som jag växeldrog med under andra halvan av loppet i Ö-vik tre veckor tidigare. Vi pratades vid lite, han körde utan fäste och oroade sej för några av backarna längre fram. Under loppet turades vi om att köra förbi varandra flera gånger, under glada hejarop.

Risbergsbacken är en av de mer kända utförsbackarna i Vasaloppet, där åkare brukar vurpa. Själv har jag alltid stått på benen just där, men istället trillat i andra backar - t ex den ner mot Tennäng, och backarna mellan Evertsberg och Oxberg. I år gick det mycket bättre. Faktum är att när jag kom till skylten som säger att det är 33km till Mora, så insåg jag att jag aldrig klarat att åka så långt utan att trilla!

Känslan av att susa utförs i en backa och vara stadig på benen är underbar. Mindre underbart är det när alla runtomkring susar förbi, och man måste staka på för att inte halka efter för mycket. Även om det var bra att jag höll mej upprätt, så måste jag säga att min valla lämnade mycket övrigt att önska. Jag vet inte om problemet främst var bristen på glid, eller om det snarare var för mycket klister som det fastnade skräp och is i. Men jag fick slita hårt för att komma framåt under andra halvan av loppet.

Avslutningen

Från Oxberg till mål är det lätt att känna sej trött. Man har varit ute i spåret länge, i mitt fall över fem timmar, och hungern, tröttheten och värken börjar sätta in. Det är ett gyllene tillfälle att sätta in en stöt och klättra ett antal placeringar, om man har tränat ordentligt och disponerat sina krafter rätt.

I år hade jag uppenbarligen inte tränat rätt och/eller disponerat mina krafter rätt, för jag hade verkligen inte vad som krävdes för att ta placeringar på sista tredjedelen. Jag fick kämpa för varje meter, och med min brist på glid var jag tvungen att diagonalåka på flera sträckor där de runtomkring mej kunde staka fram. Det var inte som jag hade planerat. Samtidigt insåg jag att med mina tre motgångar (vallan, sportdrycken, och att jag tappade placeringar när jag tittade till mannen i första backen) - så var det svårt att räkna med att göra ett riktigt bra lopp. Allt som allt tappade jag åtta placeringar mellan Oxberg och målet, och så trött som jag var så fick jag vara nöjd med det.

Men på målrakan måste man ju ändå ta i, så de sista tre kilometrarna gav jag allt jag hade, stakade mej uppför alla små backar, och log lika brett som solen sken under dagen. Det var ju ändå en fantastiskt vacker dag!

Och hur var det med spåren, som jag oroat mej för så mycket i förväg? Jag måste säga att förutom Coronavasan (Vasaåket, som jag åkte 2021), så har jag aldrig varit med om så hög kvalitet på spåren i Vasaloppet.

Sammanfattningsvis

Jag hade en fantastisk dag i spåret, och träffade många trevliga medtävlande och funktionärer under dagen. Hälsan är i behåll, jag vurpade inte en enda gång, och stavar och övrig utrustning klarade sej utan anmärkning. Så allt väsentligt gick som det skulle. Även om mycket gick på tok på olika sätt också, så förhöjer det bara upplevelsen.

Nu måste jag gå och anmäla mej till nästa år innan platserna tar slut. Någon som vill haka på?