Uppladdningen

En vecka innan loppet kom en rejäl snödump, med snödjup upp till 70cm. Arrangörerna spelade in en pepp-video för loppet, och utlovade dumstrut till alla som kom med skor utan metalldubb. Eftersom mina egna IceBugs var rejält slitna (man kan se in till tårna), så skaffade jag två nya par. Haken är att det var lite väl nära inpå loppet, men jag hann med att springa in dem under fyra löprunder (2 per par).

Efter sista rundan på fredagen, men par nummer två, så hade jag lätt skoskav på hälen. Det var tydligt att jag inte skulle springa ultra i det paret om det inte var panikläge - men det första paret hade känts bra båda passen.

På förmiddagen packade jag ihop flera ombyten med underställ, tåstrumpor, nätbrynja, kalsonger i varsin plastpåse och stuvade in det tillsammans med löpskor (de två paren med dobbar och ett tredje par trailskor) och popup-tält. Sen plockade jag upp Jon i Gustavsberg, och vi åkte till Ursvik.

Starten

Av 106 anmälda i 75km-klassen kom 78 till start. Vi var en salig blandning av människor i olika åldrar, som förberett oss på olika sätt. Någon hade en ryggsäck med hopfällbara gåstavar fastsatt, nägon annan hade Fjällrävenjacka och tajts. Men vanligast var kanske ändå kombinationen av löpartajts, tunn vindjacka och vätskeryggsäck.

När vi gick ut på första varvet visste vi inte riktigt vad vi skulle vänta oss. Banan är en 15km trailbana i Ursviksskogen, och arrangörerna var tydliga med att det skulle vara en hel del is, snö och gegga. Men jag måste ända säga att vi inte var helt förberedda.

Vädret fram till start, och kanske en timme in på loppet, var ett lätt duggregn. Det var inte direkt kallt, men innan vi kommit halvvägs på första varvet var vi mer eller mindre genomblöta - men vid gott mod.

Banan

Banan som bär namnet "Ursvik Extreme" består av stigar med mycket rötter och sten, som går upp och ner för höjder. Bitvis binds stigarna ihop av lite bredare motionssper som antingen är täckta av grus eller flis. I några passager går banan som en sträckning över en äng, ett fält, eller en stig genom en lövskog - där var underlaget jord/lera, vilket slog igenom rejält redan på andra varvet.

Men vad hade hänt med snödumpen från veckan innan? Ute i naturen hade det mesta smält bort, men på stigarna och motionsspåren hade snön trampats ihop och smält/fryst/smält/fryst till en rejäl isskorpa. Så överallt där man under normalare förutsättningar hade haft lite lugnare löpning mellan de tuffa trailavsnitten, var det nu isgata. Om ni tittar på Ursvik Ultras facebook-sida, så kan ni se ett vackert litet klipp där arrangörerna dansar isbalett. Riktigt lika stämningsfullt var det inte när vi kom på de senare varven.

Så allt sammantaget hade vi en bana med vatten, lera, is, rötter, sten och ca 350 m klättring per varv. Första gången runt kändes det mest kul, andra varvet började man känna att det tog på krafterna, och från tredje varvet och framåt så var det en utmaning.

Loppet

När vi började springa, så var vi många pigga och glada löpare, och det var lätt att hänga ihop och följa efter varandra. På något ställe sprang vi fel och fick vända tillbaka, men det kändes som att alla var taggade och snarare fick lite mer jävlar-anamma av den typen av motgång. (Det var inga stora misstag, än så länge.)

Vid första varvningen tog jag och Jon gott om tid på oss, för att få i oss energi. Vi tog också av vindjackorna och bytte till tunna långärmade tröjor (ett upplägg vi behöll resten av loppet).

När vi gick ut på andra varvet var fältet betydligt mer uppluckrat. Det hände någon gång då och då att vi kom ifatt någon annan löpare, men det var inte ofta. I den värsta uppförsbacken (tror bestämt den heter "Mördarbacken" på Strava), kom en man ifatt oss och hejade glatt. Om han var en medtävlare, så var det en enormt tidig varvning, eller så hade han haft problem tidigare på banan? Vi blev väldigt förvirrade, och funderade länge på vem det kan ha varit.

Det började skymma när vi hade sprungit 30 km, så vi tog med oss pannlamporna ut på tredje varvet. I första backen sprang vi ifatt en man med shorts och rosa strumpor. Efter ytterligare några km sprang vi förbi två löpare till ("gula jackan" och "röda ryggan"), och småpratade lite med dem innan vi fortsatte.

Medan vi sprang och pratade, så sparade vi på batterierna i början. Vi tyckte vi såg tillräckligt bra i skymningsljuset ändå. Plötsligt insåg vi att vi inte hade sett några märken på en stund, så det var bara att springa tillbaka och leta rätt på stigen - vi tappade ca 700m enligt GPSen. Efter en stund sprang vi ifatt mannen med de rosa strumporna, och ytterligare några km senare även gula jackan och röda ryggan. Det var lite pinsamt att medge felspringningen, men sånt är livet. Vi var rörande överens om att springa rätt i fortsättningen.

Det höll inte ens en kilometer, innan vi tog vänster (istället för höger) i en stigkorsning. Vi loopade tillbaka till stigen där vi varit tidigare, och tappade ytterligare 800m. Vi var inte riktigt på det klara med vad som hänt förrän vi kom de rosa strumporna för tredje gången. När vi kom ifatt gula jackan och röda ryggan blev det skrattfest. Och vid varvningen bjöd vi på storyn om hur ett 15km varv blivit 16,5km.

I varvningen bytte jag kläder på överkroppen. Med nya vantar, ny nätbrynja, underställströja i ull, och torr buff - kände jag mej som en ny människa. Jag vågade däremot inte röra skorna eller damaskerna. Just när vi var på väg ut ur varvningsområdet mötte vi två löpare som glatt och osolidariskt förklarade att de just var på väg för att äta semla i bastun! (Då tolkade vi det som att de brutit loppet, men jag vet inte om det skulle kunna ha varit någon av de allra bästa löparna som just gått i mål.)

Fjärde varvet var ganska drygt. Vi höll sällskap med en man som sprang med stavar första halvan av varvet. Han hade fått låna dem av en kompis som gav upp. Men halvvägs genom det varvet hade han mer energi än vi hade, och drog vidare.

Fyran var ett varv fullt med motstridiga känslor. Å ena sidan var vi trötta och slitna, och bitvis nere i långloppsmörkret. Å andra sidan kunde vi för varje strapats (och jag tänker särskilt på lervällingen vid 9 km-märket) säga "här ska vi bara passera en enda gång till" - och det hjälpte på något märkligt sätt.

Någon gång på andra halvan av fjärde varvet, stötte vi på en löpare vars pannlampa hade dött. Klockan var väl nära 22, så det var kolmörkt ute. Han hade försökt ta sej vidare utan ljus, men trillat och haft det riktigt jobbigt. Så han slog följe med oss, och med två lampor på tre personer, den lamplöse löparen i mitten, gick det skapligt bra att guida honom säkert till varvningen. Väl där, så var han helt nöjd med att ha fullbordat 60 km, vilket var en bättring av hans PB med 10 km, så han bröt.

Sista varvet blev något av en kamp att orka med. Å ena sidan visste vi redan från stunden då vi gick ut på varvet att vi skulle fullborda loppet. Å andra sidan var vi riktigt trötta, och musklernna svarade inte. Värken kom och gick i olika delar av benen, men det var inget som dröjde sej kvar så att det kändes "fel". Någon vi däremot märkte var att tempot hade sjunkit rejält - nu tog det 10 minuter att springa en kilometer även när vi tog i.

Med 5 km kvar på sista varvet såg vi att klockan var 12, och det var en ny dag! Vi insåg också att vi skulle få lov att hålla tempot upp, om vi ville komma in före kl 1 - så det var bara att gno på. Det var också ungefär då som jag drack sista dropparna ur vätskeryggsäcken. (Hade chansat på att jag hade tillräckligt mycket med mej när vi gick ut på sista varvet, och även om det inte var någon fara - så var det lite onödigt.)

Och till slut kom vi in, efter 10 timmar och 47 minuters löpning. Det här var nog mitt livs tuffaste löpupplevelse.

Avrundningen

Den där utlovade bastun, som hade hägrat när vi var ute på banan, blev det inte mycket med. Så slitna som vi var, så var det tufft nog att plocka ihop vår utrustning och ta oss till duscharna i motionsgården något 100-tal meter bort. Efter rengöring och ombyte bar det hemåt vid 2-tiden på morgonen.

Men även om jag är trött och sliten idag, så gav äventyret mersmak. Undrar vad nästa utmaning kan bli?