Före loppet

Dagen före loppet åkte jag upp till Mora tillsammans med Jon. Vi siktade på att hinna dit innan nummerlappsutlämningen stängde, men av olika skäl missade vi deadline med ungefär 20 minuter. Så vi åkte till huset där vi hyrde några rum och gjorde oss i ordning inför loppet (blanda sportdryck, packa drop-bags, osv). Vid 21-tiden var det dags att sova.

Klockan 2 på morgonen gick väckningslarmet. Efter en snabb frukost tågade vi iväg till loppbussarna, och hann med en buss som gick ca 2.50. På bussen tog vi det lugnt, jag sov en blund till, och när klockan närmade sej 4 var vi framme i Sälen. Väl där gick vi till det vita tältet och hämtade ut nummerlapp och chip. När vi var lappade och chippade, gjorde vi våra sista toabesök och lämnade in våra väskor - en väska skulle till Evertsberg, och en väska med ombyte skulle till målet.

Början av loppet

Med tio minuter till start gick vi in i startfållan, den var redan ganska full men folk stod glest. Visa av erfarenheten från förra året (då vi hade tillbringat lång tid i kö bakom löpare som valde att gå på spångarna över myrarna), så gick vi ganska långt fram i fållan.

Sista minutrarna före start var stämningen tät, och när starten gick så började löpningen mellan tända marschaller ut på startgärdet och längs grusvägen som går närmast älven. Vi höll jämförelsevis högt tempo första kilometern fram till backen. Väl vid startbacken började promenaden - backen är 2 km lång med ihållande lutning, så det gäller att inte dra på sej mjölksyra.

Vid toppen av backen gick banan ut på en stig i terrängen, och nu fick vi lön för mödan i starten. Det var riktigt skönt att få springa på i ett behagligt tempo, istället för att vara stressad över att ligga bakom folk som hellre går. (Att gå är säkert rätt bedömning för dem, för att de ska orka hela vägen, men för oss som ville komma fram lite snabbare var det skönt att få röra på påkarna.)

Efter ett kort avsnitt med grusväg, så var det dags för den andra delen med stig. När vi kom nära stigens början såg vi en ganska stor grupp med löpare komma mot oss från andra hållet, var det kanhända så att några hade sprungit fel? Ja! Det visade sej att hela tätgruppen hade missat stigen och följt grusvägen till en vändplan 2 km bort! Vi kom in på stigen före dem, men de var mycket snabbare även i kuperad terräng - så det dröjde inte länge innan vi hörde "håll till höger" och "kommer till vänster". Snopet för tätgruppen och arrangörerna! (Sedan måste jag säga att de som hörde till täten också verkligen var de starkaste löparna, såvitt jag förstår hörde samtliga i topp 10 på herrsidan och damvinnaren till gruppen som sprang 4 km extra.)

Förra året när vi sprang, så var det många som beklagade sej över det trista vädret, och pratade om hur vacker soluppgången brukar vara. I år var det stjärnklart vid start (förutom lite morgondimma i dalgången längs älven), och när vi sprang i skogen mot Mora blev vi också belönade med en magiskt vacker soluppgång. Jag tror det var många löpare som tappade åtskilliga minuter för att de envisades med att stanna och ta kort, jag själv var en av dem. Just när vi kom till Smågan var dessutom sjön insvept i en magisk dimma, vackert så man kunde dö!

Första tredjedelen av loppet var jag riktigt pigg i både kroppen och benen. Löpningen gick särskilt bra i trailavsnitten, men även på landsväg höll vi högt tempo. På vägen mot Mångsbodarna fick jag t.o.m ett försprång mot Jon (som egentligen är både snabbare och starkare än jag), då jag fick ett tillfälle att springa förbi en klunga när vi var ute på ett stigavsnitt. När jag hade rastat en stund vid Mångsbodarna kom han ifatt, och sen fortsatte vi tillsammans mot Risberg.

...loppets fortsättning

Väl i Risberg började det bli tydligt (samma som förra året) att Jon var i bättre form än jag, så därifrån fortsatte vi i varsitt tempo. Här hade jag också utarbetat en lite förnyad strategi för mat och tandhälsa. Jag började dricka min medhavda (starkt blandade) sportdryck en kilometer före de stora kontrollerna, och åt även en halv energibar. På själva kontrollen tog jag allt salt- och koffeinhaltigt de hade till hands (chips, saltgurka, buljong, kaffe, cola), och på väg ut från kontrollen tog jag ett xylitoltugummi. På de små kontrollerna drack jag bara vatten. Det här upplägget funkade bra för mej energimässigt, jag fick aldrig slut på energi. Men det hade andra effekter...

Vägen mellan Risberg och Evertsberg är skapligt lång, och innehöll också flera avsnitt på stigar och spänger. Det var väldigt rolig löpning, och nu började det bli tunnare mellan löparna. Jag tror att det mest berodde på att jag hade sprungit förbi de flesta av de som var långsammare än jag - och att de flesta som var snabbare än jag hade passerat mej. Vi som nu sprang i samma klunga passerade varandra flera gånger. Det var också på det här avsnittet som vi fullbordade dagens första maraton. Jag skojade med löparen närmast om att det bästa sättet att fira det var att springa ett maraton till, han flinade till svar.

I Evertsberg träffade jag Jon igen, han hade just avslutat sitt skobyte och var på väg ut i spåret. Själv tog jag lite att äta och dricka, och hämtade ut min egen dropbag. Jag bytte ut mina IceBugs (ett par skor med metalldobbar) och tog på ett par Speed Goats som är en halv storlek större, mina fötter kändes som nya! Jag passade också på att byta mitt linne mot en torr T-shirt (note to self: släng det linnet - du får alltid skavsår av det!). Sen bar det ut på vägarna igen.

När vi hade kommit halvvägs till Oxberg stannade mannen framför mej upp. Han sprang med hörlurar, och nu packade han febrilt upp sin mobiltelefon ur vätskeryggsäcken samtidigt som han utropade: "Sverige har fått straff!" Vi andra sprang vidare, och när vi kommit en bit så ropade han "MÅL!" Det gav lite extra energi.

Sista tredjedelen

Det finns olika sätt att motivera sej att springa vidare när det börjar bränna i musklerna. För mej hade det börjat göra lite ont i framsidan av låren redan efter några mil, vilket förmodligen hängde ihop med Cykelvasan som jag körde veckan innan. När det var tre mil kvar till Mora (och en kilometer kvar till Oxberg) så hade jag börjat räkna på vilket tempo jag behövde hålla för att komma i mål under 10 timmar. Min uträkning var att jag skulle behöva springa en kilometer på 6:30 i snitt för att ha 3 timmar och 15 minuter på mej till mål. Vid skylten "30 km till Mora" hade jag 3 timmar och 22 minuter till den magiska 10-timmarsgränsen (om man kommer i mål under 10 timmar, så får man en annan färg på medaljen - knappt 10% av löparna klarar det). Efter 3-milsskylten räknade jag för varje kilometer efter hur jag låg till, och en del kilometrar tappade jag tid - men för det mesta hämtade jag in lite.

Jag har inte mycket att säga om de sista kontrollerna. Oxberg och Hökberg passerade i ett nafs, nu var vägarna även fulla med folk som sprang (och gick) Ultravasan 45 och Trailvasan 30. Det var ganska gemytlig stämning i spåret. Samtidigt kändes det lite lustigt att vi som redan sprungit 6 mil hade mer fart i benen än de som inte kommit längre än några kilometer - men alla deltar efter sina egna förutsättningar, det är det som är det fina!

När jag kom till en av de brantaste backarna på sista milen kändes det plötsligt omöjligt att springa ner för den. Det kändes faktiskt omöjligt att gå ned för backen, så jag vände om och backade nedför backen. Några av de runtomkring som sprang Trailvasan 30, och som jag hade pratat lite med, jublade där de kom joggande bakom mej. (Men jag tror jag gick snabbare baklänges, än de joggade framlänges - men inte med någon stor marginal.)

En kilometer efter Eldris kom vi till skylten som sa 8km till Mora. Yes, där hade vi lagt dagens andra maraton till handlingarna, nu var det bara spurten kvar! Lättare sagt än gjort, kan man tänka. Nu sprängde det rejält i framsidan av låren - men samtidigt kändes det nästan självklart att jag skulle klara medaljtiden. Efter ett snabbt överslag insåg jag att jag skulle klara 10 timmar, även om jag tog 7 minuter på mej för varje kilometer. När jag passerade 6km-skylten hade jag 8 minuter per kilometer på mej. På det viset fortsatte jag räkna. Vid 3km-skylten blev jag omsprungen av mannen som hade stannat för att titta på straffläggningen.

Med 1 km kvar till mål hade jag lite drygt 15 minuter på mej. Nu växte hornen ut i pannan, jag insåg att om jag ökade tempot lite - så skulle jag kunna komma in i mål under 9:50 också! Så tempot ökade en aning (troligen knappt märkbart för åskådarna), och när jag kom in på upploppet så la jag in en spurt (den här gången möjligen märkbart - om inte på farten så säkert när man såg den plågade minen på mitt ansikte).

Till slut kom jag i mål på 9:49:20 - så jag klarade medaljtiden med 10 minuters marginal!

Efter loppet

När jag kommit i mål, och tagit den obligatoriska selfien letade jag upp mattältet och svepte några snabba muggar saft. Jag skickade också ett meddelande till Jon, och undrade hur långt han kommit? Jodå, han satt i mattältet och åt lasagne och drack alkoholfri öl. Så jag satte mej bredvid och började äta min mat - när det plötsligt började trycka på... (Jodå, xylitoltuggummi har laxerande effekt, och det förstärks kraftigt av att man springer.) När allt var sagt och gjort, drog vi hem till rummen vi hyrde.

En titt i resultatlistan visade att jag hade kommit in på 109:e plats bland herrarna och Jon hade kommit in på plats 91. Vi var båda glada över våra resultat, och firade med pizza och öl på Pizzeria Pronto i Mora. Där stötte vi även ihop med några polacker, bland dem Andrzej Piotrowski som tog andraplatsen i Ultravasan.