Före loppet

De senaste veckorna har träningen gått upp och ned. Ena veckan har jag varit trött efter förra tävlingen, andra veckan har benen sprutat av energi, tredje veckan har jag haft känningar från andra veckan, och fjärde veckan har jag lugnat ned mej lite - och preppat för maran på ett mer sansat sätt.

När väl maran började närma sej, så började jag trots allt känna att läget var under kontroll. Jag hade väl ett litet besök från tapering-madness-spöket, som undrade om jag inte var lite stel i vaderna? Borde jag inte prova något litet fartpass, för att se hur det håller? Men jag motade bort det spöket, och tog det väldigt lugnt sista veckan.

Dagen före maran tog jag en lunchrunda på några kilometer, med fartstegringar längs Norra Hammarbyhamnen (efter en lugn uppvärmning på 2,5 km). Benen svarade bra, och jag hade inte några känningar alls. Efteråt avrundade jag med min sedvanliga uppladdningslunch, dubbel portion ris med några symboliska vårrullar.

När jag åkte till expot på kvällen för att hämta ut nummerlappen, så letade jag även lite efter min coach Erik - men det var tvärfullt med förväntansfulla löpare. Så jag åkte hem för att ägna mej åt loppförberedelser istället.

Början av loppet

På vägen in till start tog jag samma buss som min löparkompis Jenny, vi småpratade glatt om strategier för att hantera loppet och värmen (och vi kom såklart in på tankar om nästa utmaning - men det tar vi en annan gång). Väl vid Östermalms IP letade vi upp en plats i skuggan och började förbereda oss mentalt och praktiskt (läs: toabesök).

Min plan för loppet var att försöka förbättra mitt personbästa (3:19:40), helst genom att komma under 3:19. Under våren, medan jag tränat, hade jag snarare siktat på att komma under 3:15 - men med tanke på hettan kände jag att det nog skulle komma att bli för tufft.

En halvtimme före start gick jag in i startfållan och började ladda. Min startgrupp (C) hade lämpligt nog skugga från några halvhöga hus längs Lidingövägen. Jag fipplade nervöst med mitt nummerlappsbälte, där jag hade satt fast 4 gels (den femte tog jag strax innan jag gick in i startfållan). Jag blötte också ner min vita löparkeps, för att bättre klara värmen.

Starten gick, och under första kilometern höll jag ganska lågt tempo - eftersom jag sprang i mitten av en folkmassa bestående av löpare som ville komma fram. Jag hade såklart vetat i förväg att det skulle vara så här trångt, så jag såg mest den kilometern som uppvärmning. Det är ingen idé att stressa upp sej över faktorer som man inte kan påverka.

Innan loppet hade jag lagt upp en tempoplan med hjälp av min Garmin-klocka. Jag hade laddat upp bankartan till Garmins Pacepro, ställt in att jag ville springa märkbart långsammare i uppförsbackar, och att jag ville springa snabbare på första halvan än på andra halvan. Utifrån det fick jag förslag på tempo från min klocka under loppet. Jag hade dock inte hittat något sätt att säga till klockan att första kilometern skulle komma att gå en minut långsammare, nåja - man kan inte få allt...

I början av loppet tog jag rygg på en av farthållarna för 3:15. Även om jag inte planerade att hålla det tempot i längden, så tänkte jag att hen kunde hjälpa mej att på ett kontrollerat sätt ta ifatt minuten som jag förlorat i starten.

Vid de första vätskestationerna var det kaotiskt. Det var alldeles tjockt med löpare och alla ville komma åt energidryck och vatten, så vi sprang in i varandra som yra höns. Jag tog för vana att dricka en mugg sportdryck, och ta en mugg vatten i kepsen och över huvudet. Det var en rimlig taktik för att undvika överhettning.

När jag kommit 7km in i loppet tog jag min första gel, detta var strax innan en vätskestation - så jag kunde skölja smaken ur munnen. När jag sprungit ytterligare två km så fipplade jag nervöst på nummerlappsbältet för att kolla om mina övriga tre gels satt där de skulle. Då upptäckte jag att jag hade tappat en gel - snopet! Jag fick snabbt revidera min energiplan, från att ta gelerna vid 7, 14, 21, och 28 km - till att ta de övriga två vid 19 och 30 km. Det var inte optimalt, men det är första gången jag sprang ett maraton med gels överhuvudtaget - så de var ju bara en bonus jämfört med tidigare erfarenheter ändå.

Vägen över Gärdet och vidare ut mot Djurgården var öppnare och varmare än tidigare delar av banan, där man ofta kunnat söka skugga mellan husen. Här började det också glesna mellan löparna lite mer, och det var lite lättare att hålla sitt tänkta tempo. När vi kommit så här långt (kanske 16km eller så?) hade jag hunnit ta ikapp den förlorade tiden under starten, och t.o.m börjat bygga upp en liten marginal. Jag hade dessutom fortfarande farthållaren för 3:15 innan synhåll.

Mitten av loppet

På väg över Djurgården och tillbaka mot stan tog jag min andra gel, och började släppa iväg farthållaren. Jag hade ändå redan runt 50s marginal, och tänkte att jag inte behövde mycket mer (det här var marginal som jag tjänat in utöver den marginal som jag lagt in i tempoplaneringen). Ett råd som jag fått av mina bröder, är att man ska hålla sej till planen fram till det är 5km kvar av ett maraton - sedan är det fri fart. Att ha nästan en minuts marginal var ungefär så långt som jag vågade stretcha planen så här tidigt i loppet.

Vid Gröna Lund passerade jag en blind löpare som sprang med ledsagare. Vi höll ungefär samma tempo i någon km eller så, och jag tittade och lyssnade med stort intresse på ledsagningen. De höll i ett stretchband, för att hålla reda på varandra, och sprang i bredd. Ledsagaren berättade löpande om vad som skulle komma framför dem. ("Nu kommer vi till en matta som ligger över ett järnvägsspår", "här kommer ett avsnitt med kulllersten" osv.) Det var väldigt fascinerande.

Halvvägs genom loppet fanns en klocka med tiden sedan startskottet, den visade 1:37:51 när jag passerade. Med tanke på att det hade tagit säkert en minut från det att startskottet gick, till det jag passerade startlinjen - så innebar det att jag faktiskt hade klarat första halvan på en tid som gav mej ganska god marginal. Det kändes skönt!

Från Djurgårdsbron, längs Strandvägen och Skeppsbron hade vi några ganska platta kilometer - sedan kom stigningen från Slussen längs Katarinagatan och upp på Södermalm. Det var nog den backen som jag hade oroat mej för mest i förväg, men i år kändes den faktiskt inte så farlig. Jag tog det också lite lugnare, eftersom jag hade tjänat in en ganska god marginal (vid det här laget över en minut). I slutet av den här backen blev jag också passerad av en andra farthållare för 3:15. Det gjorde mej lite förvånad, för jag kunde inte förstå hur de som höll den farten skulle kunna hinna i mål till 3:15 om de inte höll högre tempo på andra halvan av loppet (som är backigare).

Genom gatorna på Söder var publikstödet massivt, vi löpare kände oss som superstjärnor, och humöret var på topp! När jag passerade hamburgerhaket där jag ofta köper min lunch - så stod innehavaren i dörren och hejade på (men jag fick inte pommes frites i farten, det ska jag ta upp med honom på måndag). Banan slingrade sej fram mellan kvarteren, upp och ned för några backar, tills vi kom till...

Västerbron! Här började jag på allvar passera löpare som hade knäckt sej i värmen. Det var många som helt slutat springa och istället gick uppför bron. När jag kom till toppen, så hann jag precis hoppa åt sidan i tid när en löpare framför mej tog tag i räcket och kaskadspydde upp sportdrycken han hällt i sej. Under utförslöpan kunde jag öka tempot lite, och trycka i mej min sista gel.

Slutet av loppet

På Kungsholmen slingrade sej banan fram och tillbaka, detta för att kompensera för att den nya bansträckningen (sedan förra året) bara gör en loop på Södermalm. Det kändes lite hårt att veta att där vi tidigare fått springa rakt fram förbi Stadshuset, var vi nu tvungna att ta en lång sväng runt innan vi fick komma ned till Gamla stan. (Å andra sidan så innebär den här bansträckningen att vi slipper några jobbiga backar på Södermalm, så jag ska inte klaga.)

Väl vid Gamla stan en sista gång passerade jag platsen där jag gick in i väggen förra året. Det kändes riktigt skönt att kunna springa förbi den platsen, titta på min klocka, och där se att jag fortfarande hade en halvminuts marginal till min tänkta tid.

Under de sista 5 kilometrarna gäller, som jag tidigare nämnt, att man får hålla fri fart. När jag passerade den punkten kände jag efter om jag hade resurser för att öka tempot. Musklerna svarade med ett entydigt - nej! Så min målsättning på slutet var enbart att försöka hålla fast vid den lilla tidsmarginalen som jag hade lyckats samla på mej.

Sista 10km på ett maraton sägs ofta vara där tävlingen på allvar börjar ta ut sin rätt. När jag såg de medtävlare som jag passerade, så blev det ganska påtagligt. Då försökte jag tänka på allt som mina mer erfarna kompisar i Running Värmdö (särskilt Karl, Andreas och Johan) brukar betona - håll kadensen igång, arbeta med armpendeln för att göra steget mer kraftfullt, le när du springer. Det hjälpte mej verkligen för att inte tappa mer kraft på vägen in mot Stadion.

När jag gick i mål, såg jag klockan och att den räknade upp på 3:19 - och jag kände efter igen: Kan jag öka nu då? Men benen svarade fortfarande "nej" - jag fick nöja mej med att hålla mitt tempo hela vägen i mål. Men jag gjorde det med armarna uppsträckta i vädret - för jag visste att jag hade satt ett nytt personbästa i maraton!

Officiell tid blev 3:18:48 - så det var en förbättring med 52s.

Efter loppet

Jag är lite av en siffernörd, och hade pulsband kopplat till min GPS-klocka när jag sprang loppet. Efteråt tittade jag igenom mitt pulsdata, för att se om min tempostrategi hade varit rimlig. Jag blev väldigt nöjd när jag kunde se att min snittpuls låg på 161 slag/minut under loppet, och att jag under loppet aldrig gick över 173 slag/minut. (Min mjölksyratröskel är uppskattningsvis runt 167 slag/minut - om pulsen går över det under längre perioder får man problem jag mjölksyra.) Det verkar som att tempostrategin som jag gjort upp passade perfekt för loppet, med tanke på banan och värmen.

Allt som allt, så är jag väldigt nöjd med hur jag planerade och genomförde loppet. Stort tack till min coach Erik Olofsson, som hjälpte med med träningen inför loppet och planeringen av tempo och energi! Och stort tack såklart till vänner och åskådare som hejade fram oss under loppet, det var superkul att se kända ansikten längs vägen!