Förberedelser

Inför årets maraton försökte jag förbereda så smart som möjligt. De första veckorna efter mitt förra lopp, en backyard fyra veckor före maran, tog jag det skapligt lugnt. Inga tuffa pass, förutom de sedvanliga kvalitetspassen på onsdagarna. Volymen började jag öka försiktigt andra veckan. Två veckor före maran körde jag 4x5km i mitt planerade maratempo (4:30 min/km), och det kändes lite kämpigt - men möjligt. Tredje veckan tränade jag hyfsat normalt, men med lite lägre volym. Helgen innan maran kör jag lite snabbare 800m-intervaller (9x4:00 min/km). Och veckan innan maraton låg fokus på att hålla mej i rörelse, men utan stora ansträngningar. Känslan var att förberedelserna gick så bra som de kunde gå, med tanke på att jag hade kört ett lopp i närtid.

Början av loppet

Innan start träffade jag Jenny och Jürgen, och vi peppade varandra och förberedde oss. Värmde upp lite i startfålllan, och gjorde oss redo för start. Min ambition för dagen var att komma in runt 3:10, så jag ställde in klockan på rätt tempo och gjorde mej redo.

När starten gick, så tog det som vanligt lite tid att komma upp i rätt tempo. Farthållaren för 3:00 drog iväg i fjärran, och farthållaren för 3:15 var någonstans bakom mej. Efter ca 2 km låg jag ganska rätt i tid och tempo. Några km senare hade jag hämtat in lite tid till - så att jag hade 10-15 sekunder till godo - därifrån försökte jag hålla igen så att tempot skulle ligga ungefär rätt. Det kändes bra.

Mitten av loppet

När vi tog första varvet runt Kungsholmen, Gamla stan, upp längs Strandvägen och bortåt Stadion så kändes kropp och ben bra. Jag tyckte jag klarade värmen fint, och var nöjd med att jag inte tappade tid i onödan på vätskekontrollerna. Vidare ut på Gärdet, förbi Tekniska museet och Kaknästornet, och sedan ut på Djurgården kändes det gott. Jag var peppad, och hade ca 60 sekunder till godo vid halvvägsmärket (varav en del var intecknat för Slussen och Katarinavägen på Söder). Det livade upp att så många var på plats och hejade, såväl kollegar som vännerna i Running Värmdö!

Andra gången genom Gamla stan, och uppför Katarinavägen, så började jag känna av värmen lite. Det sög liksom musten ur mej, och jag började ställa in mej på att kanske 3:11 var mer realistiskt, men det kändes fortfarande mest bra i ben och kropp. Allteftersom jag betade mej igenom Södermalm, över Västerbron, och bort över Kungsholmen en andra gång, så fick jag slita lite hårdare för varje kilometer.

När jag sprang på Kungsholmen blev jag passerad av den första farthållaren för 3:15, men de var nog lite tidigt ute, för då var jag fortfarande väl till pass för att kunna gå i mål på 3:12 (om jag bara kunde hålla ett tempo på 5:00 min/km den sista biten in i mål).

Hopklappningen

Väl ute på Gamla stan för tredje gången, med mindre än 6 km kvar till mål, så gick jag in i väggen rejält. Pulsen började rusa, vaderna började strama rejält, och jag hade inget kvar i tanken. Enligt pulsbandet hade jag då en puls på 229 slag - min maxpuls är 185 slag/minut. (Det ska sägas att pulsbandet mycket väl kan ha mätt fel, men jag kunde också känna att pulsen rusade - så något var helt klart inte så bra.) Jag stannade och stretchade ut vaderna - och började gå mot mål.

Efter en stund blev jag passerad av nästa farthållare för 3:15, så jag försökte börja jogga igen, men pulsen började genast rusa. Så jag gav upp alla tankar på att slå mitt personbästa, njöt av atmosfären, och gick/småjoggade/och tog några danssteg resten av loppet till mål.

Sluttiden var 3:37, vilket är min 3:e bästa tid på ett maraton. Jag är såklart inte nöjd med att det gick som det gjorde, men det var såhär min förmåga var den här dagen.

Eftertanke

Det var en chansning att försöka sätta en så ambitiös tid, så nära inpå ett ultramaraton. Mitt PB på maraton är 3:19, och jag försökte slå det med nästan 10 minuter. Utifrån det är jag nöjd med min uppladdning, och att jag lyckades hålla tempot så länge som jag gjorde. Jag är också nöjd med att jag avbröt försöket när jag gjorde, istället för att riskera min hälsa. Live to fight another day!