Förberedelserna

Alla lopp börjar dagen innan, vid lunch. Så jag började mina förberedelser på fredag lunch med att äta en dubbel portion ris, med någon enstaka vårrulle och wokgrönsak som tillbehör (och soja, massor av soja!) Efter jobbet tog jag tåget till Skövde, checkade in på Scandic, och skaffade mej lite kvällsmat (lättsmält mat, vitt bröd, apelsinjuice, etc) som jag åt på hotellrummet. Avslutade med en flaska starkt blandad sportdryck. Somnade ca 22.

På loppdagen gick jag upp 6:30, tog på mej tävlingsdressen, la övernattningsbagaget i bagagerummet på hotellet, checkade ut och åt frukost. Sen blev det taxi upp till Billingens sportcenter och nummerlappsutlämningen. Under morgonen, efter frukost och fram till en halvtimme innan start, svepte jag en flaska starkt blandad sportdryck till. Så totalt var min kolhydratladdning 2 flaskor sportdryck och 2 portioner ris – kanske inte världsmycket, men jag behövde inte göra våld på mej själv för att få ner det.

I startområdet provade jag skidorna lite grand (jag hade vallat dem på torsdag kväll, med väderprognosen som vägledning) och var nöjd med glidet – men inte med fästet. Oh well, det var för sent att lösa problemet, men nästa gång ska jag skaffa bättre klister. Så jag la ut skidorna i led 3, och värmde upp i väntan på start. Starten för tävlingsklasserna gick kl 9. (De körde ett motionslopp i samma bana kl 12 också.)

Loppet

Masstart är en speciell upplevelse: Man har en salig blandning av elitåkare, duktiga motionärer och rena blåbär som alla vill komma iväg så snabbt som möjligt. I röran i en skidstart är det lätt att sätta krokben för varandra med stavarna, och i värsta fall bryta sin egen eller någon annans stav. (Bra stavar är hårda, men därmed också ganska sköra. Och dyra.) På den här banan kom dessutom en modest nedförsbacke strax efter start, det var spännande i en frustande adrenalinstinn massa av medelålders män. (Det fanns kvinnor och ungdomar också, men inte i just min del av klungan.)

Som en ganska medelmåttig motionär blev jag någorlunda snabbt frånåkt av de allra flesta. Så efter 3-4 km började åkandet gå i en ganska jämn lunk. Banan var 6,8 km lång, så loppet var 6 varv. Snön var en konstsnö som var ganska grovkornig, och även om det var plusgrader så blåste det ganska mycket också, så det var aldrig blött i spåret. Allt sammantaget ledde det till att det var svårt att få fäste i backarna, så jag upptäckte snart att bästa strategin var att staka så långt upp i backarna jag kunde utan att tappa farten för mycket, och sedan saxa sista biten. (I de flesta backarna behövde jag inte saxa alls, men det fanns några som var lite för branta.) Någon Kläbolöpning var det tyvärr inte tal om alls.

När jag var i slutet av första varvet blev jag omkörd av två killar, en i röd jacka, och en med vit vätskeryggsäck, och insåg att jag nog var sist av herrarna i loppet. Ajaj, jag som hade hoppats på att göra ett tillräckligt bra lopp för att få hoppa fram ett startled i Vasaloppet! Här gällde det att ta i lite mera. (Men samtidigt inte för mycket, man ska ju hålla alla 6 varven.) Så jag började pinna på lite. Efter några kilometers körning till, så såg jag en rygg framför mej. Det var inte någon av killarna som nyss kört om mej, men jag är inte den som tackar nej till en liten delseger. Så jag högg i för att komma ifatt.

Och vid ungefär 11 km kom jag mycket riktigt om han som låg framför mej, hojtade några snälla ord för att peppa honom, och kastade ett getöga över axeln. Och minsann, där kom den första elitåkaren i högt tempo. Jag kastade mej tillbaks i högerspåret för att ge plats för honom att köra om, och någon minut senare kom resten av elitåkarna och varvade oss också. Jag skulle vilja kunna säga att jag ökade mitt tempo och tog rygg på dem, men det fanns inte i denna värld – de var så mycket snabbare! Efter det så kom det med jämna mellanrum åkare bakifrån och körde om.

Jag fortsatte tugga på i mitt tempo, och allt kändes faktiskt bra i kroppen. Magstödet var starkt nog och jag slapp mjölksyra i såväl armar som mage. Energin räckte bra (ris och sportdryck är en magisk kombo!) och jag behövde inte lägga till mer än en mugg sportdryck vid varje varvning.

När jag var i slutet av tredje varvet så tittade jag lite snabbt på GPS-klockan för att se hur långt jag hunnit åka, och den hävdade att det var 19,5 km. Jag gjorde lite snabb huvudräkning, och insåg att om fartskillnaden mellan mej och eliten var densamma, så borde jag snart bli varvad igen. Och det stämde, det dröjde nog bara 2-3 minuter innan ledarklungan varvade mej för andra gången. När jag gick ut på mitt 4e varv, så gick de ut på sitt sista.

I långlopp är det vanligt att man har ett rep. Det innebär att efter en viss tid så drar de ett fysiskt rep över varvningsfållan, så att åkarna inte får gå ut på några fler varv. (Annars kan funktionärerna vara tvungna att stanna på plats väääääldigt länge.) På det här loppet var reptiden 2,5 timme, eftersom de skulle starta ett motionslopp i samma spår kl 12.

När jag passerade klockan vid stadion på mitt fjärde varv, så insåg jag att hon var 10:28. Det innebar att jag skulle ha en ungefär en halvtimme vardera för varv 4 och 5, om jag ville klara repet. Först tyckte jag att det kändes ganska bekvämt, så jag ökade inte direkt mitt tempo. Men eftersom man blir tröttare allteftersom, så är det rätt svårt att hålla ett konstant tempo. Och när jag tänkte lite på saken så insåg jag att mina första 3 varv hade tagit en halvtimme var – så det fanns ändå en viss risk att jag skulle fastna i repet om jag inte ökade. Ungefär halvvägs igenom fjärde varvet fick jag korn på en rygg. Det var min vän med den vita vätskeryggsäcken. Så jag jagade ifatt honom, och åkte jämsides och pratade lite. Han tränar också inför Vasaloppet, och hade också hoppats seeda upp sej – men hade övergått till att se det mer som ett träningslopp. Tillsammans jagade vi ifatt den tredje mannen, med den röda jackan, och fortsatte i vår kamp mot repet. Efter en stund drog jag ifrån dem, det gick ju inte ann att fastna i kompisåkning när man har en deadline!

På 5e varvet var klockan 11:01 när jag passerade, så jag ökade lite till, stakade längre upp i backarna, hukade djupare i utförsåkningen, och körde mej tröttare. Vid varje vändning skrek jag uppmuntrande heja-rop till mina nyfunna vänner, och de hejade tillbaka. Jag noterade att jag stadigt drog ifrån. Vet inte om det var en fråga om kondition, teknik eller mitt kostupplägg – men något funkade faktiskt bra för mej i längden.

Jag kom in till sista varvningen med 45 sek till godo, tog min sista mugg sportdryck och fortsatte ut i spåret. Nu kom det inte några fler omåkningar, vilket var skönt på sätt och vis, men också lite ensamt. Vid första vändningen såg jag att mina två kompisar också hade klarat repet – det gjorde mej glad!

När jag kom in på upploppet, så stod motionsklasserna uppställda för start, och innan jag hann gå i mål så gick deras startskott. Min sluttid blev 3 timmar och 11 sekunder. Det var en bra genomkörare inför Vasaloppet, och jag var glad över att jag klarade reptiden, men resultatet kommer inte hjälpa mej att få starta längre fram. Erik och Rickard (som mina kumpaner heter) kom i mål strax efteråt, och jag tror att vi som kom sist i mål var minst lika glada som de som kom först. (Eventuellt med undantag för vinnaren.)