Före loppet

Innan loppet laddade jag ungefär som vanligt när det gällde mat. Sömnen strulade lite under veckan innan, och jag tränade kanske lite för hårt på sista ordinarie passet i onsdags. Men maten på fredagen, och nattsömnen innan loppet var perfekt - så jag kände mej ändå fit for fight på lördag morgon. Tog bussen in till stan, och Djurgårdsfärjan över, och kom till start/mål i god tid för att hämta nummerlapp. Dagen till ära hade jag mina kolfiberskor.

Min målsättning var att komma under 90 minuter (tidigare PB var 92:05), och jag hade hört att en Johan Forsstedt från podden Marathonlabbet skulle agera hare inofficiellt åt de som hade lust att haka på i det tempot. Men i röran innan start hittade jag honom inte. Däremot hittade jag några kompisar från Running Värmdö som var på plats, och vi önskade varandra lycka till.

Starten

Jag var lite sen med att komma iväg till startfållan, och insåg att jag stod lite väl långt bak med tanke på min ambition. (Jag hamnade en bit bakom den väldigt officiella haren för 95 minutersgänget.) Men när vi stod där och trängdes, kom två löpare med vassare armbågar än mej och trängde sej förbi - så jag hakade på tills jag var mittemellan hararna för 83 minuter och 95 minuter.

Första varvet

Som det gärna blir när man börjar springa, så gick jag ut lite för hårt. De första kilometrarna kändes allt bra, och jag låg några sekunder snabbare än planerat. För att komma runt på 90 minuter, så måste man ha ett snitt på 4:15 per kilometer. I början av loppet låg jag snarare under 4:10, vilket är i snabbaste laget om man - som jag - ligger på gränsen för sin kapacitet. Samtidigt är det svårt att slå av på tempot om man hittat en rytm som funkar. Jag verkade ha två växlar för dagen, en på 4:08 och en nästa under på 4:20 - så jag försökte pendla mellan dem för att hamna ungefär rätt. För varje km räknade jag ut hur mycket jag tjänade in, som jag sen skulle ha tillgodo om det gick trögt senare i loppet.

Efter en rejäl slinga runt Djurgården, gick banan över bron mot Kaknästornet - och där kom en ganska dryg backe. När alla andra stönade och kutade med ryggarna, så passade jag på att göra några dance moves med armarna i takt till musiken ur PA:t till åskådarnas jubel. Föga anade de att det var ett trick från min sida för att stjäla lite extra energi, och slippa tänka på att det gick uppför. Efter backen kom en vätskestation, och sedan var det ganska lättsprungen asfalt bort till Djurgårdsbron vid Nordiska museet.

Väl tillbaka på Djurgården, gick banan på grusstigarna längs vattnet, och de böljade betydligt mer upp och ned än jag hade förstått när jag läste banprofilen. När vi kom till sista backen innan varvningen upplyste min klocka mej om att jag höll 5:00-tempo. Det kändes tufft, men samtidigt visste jag att jag fram till dess hade ca 25 sekunder till godo. Faktum var att jag bara tappat tid på två kilometersegmet, 2 sekunder vid en vätskekontroll vid 7km, och 2 sekunder vid just backarna innan varvningen.

Andra varvet

Nu började banan suga musten ur mej på ett lite tydligare sätt. Gruset var lite tungsprunget, och mina kolfiberskor hade inte så bra grepp på underlaget, samtidigt som de inte gav den där stunsen som de ger på asfalt. Men jag fortsatte trycka på.

Strax innan 14km-märket (där jag släppte ur mej ett glädjetjut över att ha kommit två tredjedelar av sträckan) blev jag omsprungen av en grupp som gick som tåget, det var faktiskt just gänget som blev harade av Johan Forsstedt. Så jag tänkte att "nu får det bära eller brista" och gjorde mitt bästa för att haka på dem.

Men en liten stund senare kom vi för andra gången till bron mot Kaknästornet, och den här gången hade jag inga danssteg kvar. Det var riktigt tufft att fortsätta trycka på, och jag kände att jag fastnade i min 4:20-växel.

När jag kom till ungefär 18km hörde jag någon skrika mitt namn, och vid sidan av banan sted Andreas och hejade och tjöt, det gav ny energi - och jag kände att det här kan nog gå ändå! Jag började trycka på mer igen, och lyckades växla upp under ca 2 kilometer.

Upploppet

Från Nordiska museet, längs grusstigarna, och till den sista uppförsbacken gick det trögt igen. Nu var det både underlaget och de många löparna som fortfarande var på sitt första varv, som gjorde så att det gick trögt. Jag tryckte på så gott jag kunde, med målet i sikte, men det fanns inte mycket kvar i benen.

Så kom jag till sist till 20km-skylten och en klocka som sa att jag hade sprungit i 86 minuter och 5 sekunder. Så jag hade 3:55 på mej att springa 1,1 kilometer. Det var på tok för krånglig matematik när jag var så trött, men jag hörde två röster. Den ena sa: "Du har fortfarande en bit uppförs, det är inte möjligt!" och den andra sa "Om du inte ger allt du har här så kommer du inte att förlåta dej själv på flera veckor!"

Båda rösterna hade såklart rätt, även om jag inte visste det just då. Jag valde att lyssna på den senare, och grävde ännu djupare för att ge mitt yttersta. Jag tryckte på i uppförsbacken och segade mej förbi löpare som hade lyssnat på den första rösten. I efterhand avslöjade klockan och pulsbandet att ansträngningen ledde till ett nytt värde för maxpuls, 185 bpm, det högsta jag mätt upp på fyra år!

När jag kom över krönet var det bara att fortsätta trycka på i nedförsbacken, och kryssa fram mellan de andra löparna. När jag svängde av från varvningen och sprang in i målfållan såg jag att klockan nyss passerat 13:30 (och därmed 90 minuter).

Min sluttid blev 90 minuter och 20 sekunder. Jag kan tycka att jag borde ha klarat att springa en sekund snabbare varje kilometer, men just i lördags var det nog faktiskt inte möjligt. Det kändes som att jag gav allt jag hade.

Och jag hade fruktansvärt roligt! Och jag slog mitt PB med nästan 2 minuter! Det här ska göras igen!!