Innan loppet

Tillsammans med Jon reste jag upp till Jokkkmokk dagen innan loppet. Vi började med att hämta ut nummerlappar och lämna in våra drop-bags. Sedan handlade vi kvällsmat och åkte till vår stuga i en by utanför Jokkmokk.

På tävlingsdagen gick vi upp 3.30, åt frukost och åkte in till starten. När vi var på väg ner på sjöisen, och kom till chipkontrollen så svor Jon högt. Med en halvtimme till start sprang han tillbaka till bilen, och körde till stugan (8 km bort) för att hämta sina kvarglömda chip.

Själv gick jag ner till startfållan och la ut skidorna, snackade med de runt omkring, packade ihop överdraget, och väntade på start. Men när skulle Jon komma, skulle han hinna?

Början av loppet

Det är alltid trångt i början av ett skidlopp med masstart. Vi startade med 8 led i bredd, och på bara en kilometer krympte utrymmet till två spår, så det var ganska trångt. Folk bad lite om ursäkt när de körde om: ”Ja, det är inte så att jag jagar placeringar, men jag tror min kompis är lite längre fram” - så på det viset var det en helt annan stämning än det brukar vara i starten på ett långlopp. Och fattas bara, förresten, om man börjat jaga placeringar i början på 22 mil så är risken stor att slita ut sej i förtid.

Vädret var inte det bästa för snabb skidåkning. Temperaturen låg lite under nollan, och det snöade konstant under de första timmarna. Det innebar att spåren fylldes upp med snö som bromsade farten. Istället valde de flesta åkarna att köra på bädden mellan spåren, och den som till äventyrs ville köra om fick kliva ner i ett trögt spår och ta i för kung och fosterland.

Efter en mils körning kom Jon ikapp, han hade kommit 5 minuter sent till starten - och kört ifatt. Vi höll sällskap till första kontrollen och en bit ut på isarna efteråt. Sedan hade Jon mer energi än jag, och drog ifrån lite. (Han orkade med omkörningarna bättre än jag.)

Vid andra kontrollen blev Jon kvar lite längre, så jag gick ut i förväg - och tänkte att jag skulle se hur länge jag kunde hålla undan. Det funkade rätt länge, jag harvade på, snackade med de andra i skidspåret, och väntade på att Jon skulle gå ikapp. Sen upprepade vi proceduren vid nästa kontroll igen.

Strax efter att vi kört 8 mil mötte vi eliten som kom körande i motsatt riktning. Det här kan kräva en förklaring - Nordenskiöldsloppet startar i Jokkmokk, och går till Njavve en bra bit upp i Luleälvens dalgång. Väl framme, så vänder alla åker och kör (nästan) samma väg tillbaka. Så när vi mötte eliten, som stakade på som om inget hade hänt, så hade de kört 16 mil på ca 7,5 timme!

Mitten av loppet

Tjåmottis heter kontrollen som ligger 84 km in på banan. När vi kommit så långt, så hade jag räknat ut att vi hade chans på medaljen om vi kunde hålla tempot uppe. Medaljtiden är 21:20, så för att klara det behövs en snittfart strax över 10 km/timme inklusive raster. Vid det här laget hade jag 10 minuters marginal, vilket kändes hoppfullt!

Sedan kom klättringen upp till loppets högsta punkt, ett tungt avsnitt med mer än 200 meters stigning följt av lika mycket utförsbacke med sönderplogade spår. Det var ett riktigt tufft avsnitt, men med det gjort passerade vi 9 mil. (Distansrekord för mej och många andra.)

Vid halvvägskontrollen Njavve stannade jag lite längre, bytte kläder mot torra i min drop-bag, och vallade om skidorna. När jag startade igen, så hade halva tiden mot medaljtid hunnit gå. I det läget hade varje vettig människa förstått att andra halvan skulle gå lite långsammare än första - men inte jag.

På väg mot högsta punkten för andra gången blev jag slutgiltigt upphunnen av Jon. Vi höll sällskap i uppförsbackarna, men när det började gå utför var jag för osäker och ville bromsa mej ned - så Jon åkte i förväg. Nu blev det min tur att försöka hinna ifatt, och jag kom ikapp och rent av ut före Jon från någon kontroll till, men han var solklart starkare.

Slutet av loppet

När vi kom till Granudden för andra gången (efter 14,5 mil) så var det dags att sätta på pannlamporna. Nu började det även snöa lite lätt igen, och här började jag få det riktigt tungt. Det kändes som att jag inte hade tryck i stavtagen, och jag ägnade mycket tid åt att diagonalåka (stavgång) istället för att staka. Alla tankar på medaljtiden dog tvärt, och jag började ställa mej in på mer realistiska mål - 22 timmar, eller allra högst strax under 24 timmar.

Sista stoppet med drop-bag var vid Bälkasgårrå (efter 16 mil), och det var även här jag stötte på Jon sista gången under loppet. Han var färdigrastad strax efter att jag hade kommit, men vi hann iaf ta bilder på varandra.

I värmen och småpratet i kåtan, när jag bytte underställströja och linne och sedan fick i mej lite mat, så insåg jag att det här måste vara loppets farligaste plats. Det skulle vara så lätt att bara stanna upp och lägga av. Det var frestande!

Väl ute i spåret igen knogade jag på. Jag tror inte att någon av de fem följande milen gick så snabbt som 6 min/km, och flera gick saktare än 10 min/km. Men från kåtan var det ju bara 6 mil kvar, jag tänkte verkligen inte ge mej.

De sista milen var vi åkare utspridda, förutom tre glada herrar som kompiskörde. (De berättade glatt att de delat på en miniflaska Jäger vid halvvägspunkten, det verkar ha livat upp!) För att inte snurra in mej i grubblerier mellan kontrollerna så lyssnade jag på poddradio under den här sekvensen.

Med en mil kvar tittade jag på klockan, och då började jag på riktigt oroa mej för att jag inte skulle klara att komma under 24 timmar heller. Vid det här laget hade jag harvat på i ett hypnotiskt tillstånd i låg fart, och då använt nästan två timmar för att komma den nästa sista milen. Men under 24 timmar ville jag verkligen komma!

Jag satte fart så gott jag kunde, och fick upp ett rätt skapligt tempo. Jag hade två uppförsbackar kvar, men det gick ändå snabbare än somliga sträckor på platten dessförinnan.

Tre kilometer före mål dog batteriet i klockan. Jag visste då inte riktigt hur lång tid jag hade på mej, så jag stängde av podden och stakade allt jag förmådde. Det var både fantastiskt och frustrerande att komma in i byn, göra en lov på sjön och komma tillbaka förbi hotellet. Hur långt kunde det vara till målet, och skulle jag hinna?

Klockan på målportalen tickade upp från 23:51:59 just som jag passerade, och jag klarade att hålla mej under dygnet med åtta minuters marginal.

Vilken dag!

Efter loppet

Så fort jag gått i mål blev jag ompysslad av funktionärerna. De satte mej framför en eld, svepte in mej i en filt, och gav mej varm saft och lite att äta. Sedan tog de kort på mitt isiga skägg. Efter en kort stund kom Jon, som redan hunnit duscha och byta om, och körde oss tillbaka till stugan.