Innan loppet

"Hördu Filip, ska du inte hänga med till Idre? Vi är några som ska springa fjällmaraton och vi har plats i stugan. Häng på!" Ungefär så lät det när Jocke sådde idén i somras på en löprunda. Jag var väldigt osäker, för det var helgen efter Ultravasan. Men det lät väldigt roligt, så jag tänkte att jag kunde haka på och bara ta mej runt på banan. Idre är vackert på sommaren!

Ultravasan förra helgen var mitt A-lopp, loppet jag satsade på den här sommaren. Jag ville väldigt gärna göra en bra tid och sparade inte på krutet alls. Följden blev att jag dagen efter loppet inte kunde springa ett steg. Det högg i framsidan av låren, och vaderna var riktigt spända. Hur får man kroppen (benen) att återhämta sej på en vecka, när man verkligen har gett allt i ett lopp?

Veckan mellan loppen blev en väldigt lugn vecka. Jag rör på mej varje dag, men när jag har ett lopp på gång så tar jag det väldigt lugnt - efter ett lopp likaså. Så det blev lugn cykling och crosstrainer på gymmet, men ingen löpning och ingen belastning på lår och vader. Min tanke är att vänja musklerna vid att röra sej på ett normalt sätt igen, få lite blodgenomströmning, och kunna stretcha ömma muskler försiktigt efter passen.

När onsdag morgon kom var jag beredd att ge upp. Jag hade fortfarande svårt att gå i trappor, det högg i låren när jag tog i, och jag var rejält stel. Men jag gjorde 20 minuter på crosstrainer på lunchen och stretchade efteråt, och då släppte det! Jag var såklart fortfarande trött i musklerna, men det var så fantastiskt att jag hade fått tillbaka normal rörlighet så att jag hoppade fram (bildligt såklart - i praktiken släpade jag mej fortfarande fram). Nu kändes loppet möjligt på riktigt! På fredag morgon tog jag en lätt jogg, och det kändes bra på riktigt.

Vid fredag lunch blev jag upphämtad vid jobbet, och så åkte vi till Idre. Vi var ett gäng Värmdöbor och Boråsare som delade på en lägenhet nära torget vid Idrefjäll. När vi kommit fram åt vi middag tillsammans och gick och hämtade nummerlapparna (precis i tid innan de stängde). Sen var det bara att göra sej i ordning för loppet.

På morgonen inför loppet packade jag löparryggsäcken. När jag hade läst tävlingsinformationen så blev jag nervös över alla saker man skulle ha med sej: kompass, underställ, vind/regnjacka och -byxor, första förband, minst 5dl vätska, osv. Det lät som att det var fråga om en längre expedition solo i fjällmiljö man skulle iväg på! Men på loppmorgonen insåg jag att de andra i stugan hade mindre i sina packningar, så jag började skala av så mycket jag av packning (men inte tillräckligt).

Början av loppet

Vi var tre stycken i stugan som skulle springa 45-an (det fanns även varianter på 28km och 12km), och vår start gick kl 9. Så vi gick ner tillsamman, jag, Martin och Johan. I förväg hade vi diskuterat lite vilken startgrupp vi skulle ställa oss i - till sist blev det så att vi hamnade i första startgruppen (man fick välja själv).

De första kilometrarna gick bra. Benen kändes lite trötta men för övrigt friska, och orken var helt ok. Det var lättsprungen trail och någon kilometer grusväg så vi höll ganska högt tempo (för en ultra). Efter 7 km kom första energistationen, och sen bar det av upp genom skogen och upp på första fjället. Det var helt tjockt med löpare och stigen var smal så vi rörde oss uppför fjället i ett raskt vandrande pärlband. Efter en ganska kort stund delade banan upp sej mellan 45km och 28km-banorna.

När vi rundade Nipfjället på nordsidan kom vi upp på kalfjället första gången, och då började det blåsa. Jag sprang i shorts, t-shirt och nätbrynja - så det var ganska tunnt. Här var jag tvungen att bestämma mej för om jag skulle stanna och ta på vindjacka eller springa på för att få upp värmen (och riskera att dra på mej mjölksyra). Är det ens en fråga? Jag började jogga och fick snabbt upp värmen.

När vi kom ner i skogen igen var det skönt att jag inte hade dragit på mej ett överlager. Vi började bli en klunga med löpare som höll ungefär samma tempo och småpratade lite. I mitt löpsällskap var det några östgötar, bland annat en kvinna som också sprang Ultravasan helgen innan (på 8 timmar - helt grymt!). Det visade sej att hon var sponsrad av Salming, och hade hållit ett föredrag om löpning i torsdags. Det var härligt att springa tillsammans i fjällskogen och över myrmarker och prata om löpningen, naturen, och mer därtill.

Mitten av loppet

När vi kom runt Nipfjället var dags att börja den andra rejäla klättringen, även den gick upp på Nipfjället. Allt kändes fortfarande bra i kroppen så jag började bli optimistik. Kunde det rentav gå att göra en skapligt bra tid? Jag hoppades lite på det, men nu började klättringarna bygga på lite. Klättringen var lång och dryg, det blev ca 300m stigning på två kilometer. När vi kom till slutet av klättringen insåg jag att det var poänglöst att försöka klara en eller annan tid. Orken var inget problem men benen var för trötta. Här gick vår bana ihop med 28km-banan igen, och vi blev mycket fler löpare i spåret.

Nästa etapp var att springa till Städjan, det blev lite utförsbacke och där började det kännas rejält i låren och sedan mer klättring. Jag blev omsprungen av många i utförsbacken, men när det var flack löpning och uppförsbacke gick det bättre för mej och jag passerade en del löpare. Droppen som fyllde bägaren för många löpare var klättringen upp på Städjans rygg. Det var så brant så vi gick nästan på händer och fötter. Vid sidan av stigen var det en del löpare som satt/låg och stretchade vader och lår för att häva kramp. Lustigt nog var det här ett avsnitt där jag (bokstavligt talat) gick om många av medtävlare.

Upp på Städjans rygg, bara några hundra meter från toppen, var det feststämning. Vi tog selfies i dimman och bad varandra ta kort på varandra. Sedan var det dags att ta sej ner igen. Nu började verkligen benen ta stryk - så det gick sakta nedför. Om jag hade kastat ut idén om att göra en bra tid redan innan, så dog tanken på att göra ens en skaplig tid. Nu var det frågan om att komma i mål, ha roligt, och inte bli skadad. Det är ju ändå de viktigaste målen med vilket lopp som helst!

Sista etappen

När vi äntligen kommit ner från Städjan, så hade vi också sprungit 3 mil - och det var bara 15 km kvar. Den sista "lilla kullen" på banan var Gränjesvålen (fjället som Idrefjälls anläggning ligger på). Efter en lätt klättring började löpningen längs en cykelled. Det var ganska flack och lättlöpt, med korta backar upp och ner. Här var många löpare trötta, jag också, men det verkade vara lättare för mej att bara plöja på.

Efter att ha rundat Gränjesvålen på norrsidan delade sej banan igen, och vi som sprang 45 fick en del utförslöpning medan vännerna som sprang 28 fick fortsätta upp mot toppen. Bra psykologi för att "lura" oss med den längre banan att känna att vår bana var lättare. Spoiler: det var den inte.

På den här delen av banan hade jag sällskap av en kvinna från Lidköping, vi hjälptes åt att växeldra i backarna. Även en av östgötarna (han med röd tröja) och några nya bekantskaper. Det blev en lerig men vacker vända i tallskogen några kilometer mot Fjätervålen innan vi vände tillbaka för att ta oss ann den sista klättringen.

Liftgatan! Finns det något som går mer rakt uppför ett berg än en liftgata? I botten av klättringen passerade vi sista energistationen På väg upp mot toppen togs den i flera etapper, med lite löpning i sidled eller lätt utför mellan varven. Jag har sprungit och cyklat på fjället förut, och kände att jag visste hur långt upp det var (det var långt). En del av de andra var inte beredda på hur mycket det var, så på vägen upp fick jag flera gånger frågan: "Det här är väl ändå sista klättringen?" (Det var det inte.) Till slut återförenades vi med vännerna på 28:an och då började vi närma oss toppen.

När vi passerat toppstugan så var det bara 2km kvar, utförsbacke till målet. På ett sätt var det skönt att det inte var någon mer klättring, men nu gjorde det ändå ganska mycket ont i lårens framsidor. Många som jag klättrat förbi i liftgatan sprang om mej på vägen ner, när jag försiktigt trippade ned för berget. Jag klurade lite på om det kunde vara värt att gå-springa baklänges lite, men underlaget kändes lite för ostadigt.

Till slut, efter att ha passerat Fäboden, kom jag ner till upploppet och sprang in i mål. Det var underbart att bli påhejad och skönt att bli klar med loppet.

Det var en kul utmaning, men jag hade en underbar dag på fjället. Helt klart värt det!

Efter loppet

Jag var sist tillbaka till stugan i gänget. Alla hade fullföljt och verkade nöjda med sina lopp. Vi turades om att duscha, sedan vilade vi en stund. Till kvällen hade vi bokat plats på restaurangen Lilla Vildt, där vi firade loppet. Ett värdigt slut på en toppendag!

Men hur var det med packningen då? Av 1l sportdryck, 1,5l vatten, och 5 energibars åt jag två bars, drack 7dl sportdryck och lika mycket vatten. Reservkläderna och första hjälpen använde jag inte alls, och kunde ha skalat ner rejält mycket mer. Jag tror jag hade 2-3kg i packningen när jag gick i mål. Det hade nog inte hjälpt mej nämnvärt att skala ner packningen, eftersom det inte var konditionen som bromsade mej utan mina slitna ben. Men nästa gång kommer jag vaka som en hök på varje hekto.