Före loppet

Kvällen innan loppet tog jag nattåget till Ö-vik. Avgångstiden var 21.52, och för att kunna somna så snabbt som möjligt tog jag melatonin ungefär en halvtimme innan. Jag stod på perrongen i god tid, taggad för resan, men 10 min innan avgång lyste skyltarna upp med de fruktade orden - "tillbud, ny avgångstid meddelas senare". Efter en stund fick vi reda på att tåget skulle gå 22.30 ("det var ju inte så farligt"). Men 10 min innan avgång sköts tiden fram 30 min, om och om igen. Till sist kom tåget in på stationen kl 00.15, och avgick 00.25. Vid det laget hade effekten av melatoninet gått över, men då var jag å andra sidan trött på riktigt.

Vi kom fram till Ö-vik drygt två timmar efter tidtabellen, och efter en kort nattsömn la jag mej på en träbänk på stationen och sov en timme till. Sen gick jag till ett hotell och åt en ordentlig frukost. (Dyrt, men värt!)

Skyttis IP ligger uppe på berget bredvid Örnsköldsvik - det är ett vackert läge. Men i ishalkan, och med full packning, så kändes det mer som bergsbestigning än promenad (1,5 km - jag är inte mycket till viking).

Väl uppe på idrottsplatsen hade jag gott om tid. På förmiddagen var det barntävlingar, så fiket var öppet. Jag tog det lugnt, fikade, gick ut och hejade på barnen, pratade lite med folket. ("Åh! Är det stockholmaren som är här i år igen!?")

Misstaget

I god tid före loppet tog jag fram mitt valla-kit och satte igång. Jag fick låna ett vallabord av en lokal uppfinnare, och la ett extra lager valla på glidytorna. (Jag hade grundat med lila paraffin innan jag åkte hemifrån, så det här var bara ett stift som jag la lite extra. Det stod -1 till -7 på stiftet, och det var -4 - så det verkade bra.) Sedan ruggade jag upp fästzonerna, och sprayade klistergrund. Och till sist la jag isklister i fästzonerna och drog ut det med en skrapa.

Vid sista backen innan målgång fanns ett testspår, så jag tog med skidorna dit och provade. Och jag var inte helt nöjd med fästet, men ännu värre var att glidet inte alls kändes bra. Jag undrade lite vad det kunde bero på? Var det kanske natursnön som var trögare än de isiga konstsnöspåren som jag är van vid? Eller drog klistret i? Jag provade att vrida bindningarna lite bak, men det hjälpte inte.

När jag kom ner från testspåret la jag skidorna vid starten, ganska långt bak. (Jag är inte så snabb i starten, så bättre att börja en bit bak, och gå ifatt folk efter hand.)

När jag tog en sista fika innan start funderade jag lite, och pratade med de andra som skulle åka, inte minst om vallan. ("Jaså, isklister? Ja, då lär du i alla fall inte få problem med fästet...") Men jag fick en känsla i maggropen, och 15-20 min före start gick jag ut till min vallaväska, tog fram stiftet (som jag köpte för många år sedan, och inte har använt förut), och googlade på etiketten.

"Fästvalla" stod det på swix hemsida (varför kan de inte skriva det på själva stiftet också?). Ajdå! Jag hällde snabbt "Valla väck" på en trasa, och tog en rejäl bit hushållspapper, och sprang till skidorna och tvättade frenetiskt av glidytorna. Samtidigt sa speakern "ja, om man inte har hunnat valla än, så är det dags nu - 10 minuter till start". Efter snabbtvätten var det bara att lägga skräpet i fickorna, spänna på skidorna, och vänta på start. Nu fick det bära eller brista!

Loppet

Starten gick kl 13.00, och banan var tre varv på ca 13.7km. Det var en rolig, och ganska kuperad bana, med ca 150m stigning per varv. De flesta backarna var i princip snälla nog för att man skulle kunna staka uppför dem, men två eller tre var renodlade saxbackar.

När man tittar på hur såna här tävlingar brukar köras, så är det vanligt att herrar i vinddräkt och en ålder strax över 40 drar iväg i starten, och kroknar halvvägs. Efter det blir de ofta omkörda av damer och äldre herrar. Eftersom jag fyller 50 i år, så tänkte jag att jag får köra som en äldre herre, och disponera mina krafter.

I starten blev jag inte lika omåkt som för två veckor sen (Billingens långlopp), och det kändes rätt bra. De första kilometrarna var det rätt mycket uppförs, innan vi kom upp på berget. Väl uppe var det någon kilometer till innan första vätskekontrollen efter 2,5km (som var smart placerad där banan loopade tillbaka - så det var också platsen för andra vätskekontrollen). Sedan gick banan över till ett ganska platt parti med mycket åkning på myrarna uppe på berget.

Vid 5,5 km kom vi tillbaka till vätskan, och där någonstans blev jag omåkt för sista gången på rätt länge. Jag hade en bra rygg på en ung spänstig damåkare som jag försökte åka med. Hon var starkare i uppförsbackarna, men jag gled bättre i utförsbackarna. (Så jag hade tydligen lyckats få bort den felapplicerade fästvallan.) När vi närmade oss Skyttis, och hade kört första tredjedelen, så gick jag om för att dra ett tag, men då började hon tröttna och hade svårt att hänga på.

Efter ett snabbstopp för lite vätska vid varvningen (jag dricker bättre när jag står still, och de sekundrarna är det värt att slippa få kladdig sportdryck över hela magen), så gick jag ut igen och började jaga nästa rygg. Hela andra varvet följde jag en åkare i rött pannband, samtidigt som hon tog in på andra åkare och gick om. Den draghjälpen var väldigt välkommen, men hon var urstark - så det var helt omöjligt för mej att komma ifatt helt. De enda gångerna på varvet då jag tog in ordentligt var i de snabbaste nedförsbackarna, där hon bromsade bort farten på slutet. (Kanske för att få bättre kontroll i svängarna efteråt?) Själv bromsade jag bara bort lite fart i början av den längsta backen ("Långbacken" - en ca 500m lång backe där man tappar bortåt 30 höjdmeter - om jag läser kartan rätt).

Vid vätskan när vi gick ut på sista varvet gick jag ifatt även henne, och började jaga en herre i blå jacka. Någonstans vid 2km började han stumna i uppförsbackarna, och jag tog i för att gå ifatt. Då kom den en karl i lila jacka och körde om mej. Sen ägnade jag resten av sista varvet åt att jaga honom. Tillsammans gick vi om 4-5 skidlöpare som hade gått ut för hårt och hade kroknat rejält.

När jag kom in mot stadion sista gången hade min nemesis försvunnit ur sikte, men jag hörde speakern säga "Och här kommer nr 154, som alltid ler så brett. Det är fint att man kan ha så kul i skidspåret, det är Filip Joelsson från Nacka Värmdö Skidklubb!" Så även om jag kanske inte bländade någon med mitt resultat, så gjorde jag tydligen god reklam med min inställning. :-)

Mitt resultat var 3:03, och när jag kollar varvtiderna så hade jag 58, 1:01, 1:03. Det var ju inte precis negativa splitar, men jag måste säga att jag tycker jag körde rätt jämnt ändå!

Efter loppet

Men jag bor ju inte precis nära Örnsköldsvik, så det gällde ju att ta sej hem också. Mitt nattåg gick kl 20.56, så jag hade gott om tid att gå ner på stan och ta en pizza, och ta det lugnt. Nattåget hem kom in på stationen i tid (det var ju bra som omväxling), men sen blev det försenat. Vi var framme i Stockholm ca 7:40 (istället för 5:16), vilket ju iofs gav mej chansen att vila ut lite längre.